Play – barnteaterprojektet

2010-08-18T14:39:00.000-07:00

2010-06-30T13:11:00.000-07:00

Play Teaterkonst har fått i uppdrag av Barnteaterakademin att i samarbete med dramatikern Niklas Rydén arbeta fram ett grovmanus till en barnteaterpjäs. Under 2009 skall Play och Rydén använda och utveckla en processbaserad metod för manusskapande som bygger på erfarenheter från Plays och Rydéns tidigare arbete.
På denna processblogg kommer rapporter löpande att publiceras i takt med att arbetet fortskrider. Det kommer att ske i text, film, foto och ljud.
Det gemensamma arbetet kommer att ske under första delen av hösten. Sedan kommer Rydén att skriva manus under senhösten och resultatet att presenteras efter nyår.
När grovmanus är färdigt kommer vi att diskutera möjligheten för Play Teaterkonst att göra en uppsättning, alltså en föreställning, och undersöka hur den kan finansieras, var den skall spelas och på vilket sätt iscensättningen skall ske. Någon föreställning ingår dock inte i projektets första del vars mål är att undersöka en metod och leverera ett grovmanus.
Ansvarig för den löpande rapporten på den här sidan är Niklas Rydén, som också står bakom de flesta texterna.
Se också Plays Teaterkonst (även för kontakt) och Niklas Rydéns Newoera CO.

Processdagbok

2009-10-03T10:20:00.000-07:00

Följ processen och ta del av utveckling, material, tankar och samtal som skall bli till ett manus.

Några filmer

Filmer

Sommar

Dagbok 30 juni
Dagbok 1 juli
Tankar efter 1 juli

Augusti
Dagbok 19 augusti

Dagbok 20 augusti
Dagbok 27 augusti
Dagbok 28 augusti

September
Dagbok 3 september
Dagbok 4 september
Dagbok 12 september
Dagbok 13 september
Dagbok 14 september
Dagbok 15 september

Filmer

2009-10-03T10:19:00.000-07:00

Här är filmer från några av de improvisationer som funnits med i processen med Klasskassan.

Det finns mer att läsa om dessa improvisationer på de dagbokssidor som hör till respektive datum.

090829

Vi hade träffat en barnpsykolog och bland annat pratat om hur vuxna ibland pratar bredvid barnet och trots att de talar till barnet egentligen aldrig lyssnar eller kommunicerar på riktigt. Vi gjorde sedan en improvisation utifrån detta. Den finns i tre versioner. Den sista är mindre verbal. Detta blev sedan en inledande scen i vårt manus.

Impro Familj 1 (10:12 min)

Impro Familj 2 (4:40 min)

Impro Familj 3 (6:26 min)

090913

Den scen som kom att avsluta hela vårt manus kom ur våra samtal om hur svårt det är att våga säga att man tycker om någon. Här är en av de improvisationer som låg till grund för denna scen.

Möte strand (5 min)

090912

Klasskassan var namnet på en av de skisser Niklas hade med sig in i processen. Här läser vi först denna skiss som kom att bli grunden för hela vårt manusbygge. Sedan en improvisation utifrån samma material.

Klasskassan 1 (9:25 min)

Klasskassan 3 (10:55 min)

090904

Här är tre klipp från en lång improvisation. Den utgick från en tanke om hur ensamhet, ledsenhet och utanförskap kan vara delvis självgenererad. Här med den trumpna flickan som är kall och avvisande mot alla trevare.

Trumpen 1 (3:35 min)

Trumpen 2 (2:55 min)

Trumpen 3 (5:35 min)

Dagbok 15 september

2009-10-03T09:39:00.000-07:00

Detta var den sista dagen av de tretton dagar vi haft tillsammans för att få fram material till ett barnteatermanus. Förutom en röstimprovisation ägnade vi hela dagen åt samtal om historien. En del av dessa återges här.
I stort sett allt kom att handla om det som skall bli vår ramberättelse, stölden av klasskassan, och det detektivarbete som följer på detta.

Vår historia
Det är alltså Klasskassan som är ramen. Någon har stulit klasskassan och vi får följa barnen som försöker lösa gåtan och ingen undgår misstankar på resan mot upplösningen.
Vi vill också ha in Rwanda-komma-hem-ingen lyssnar. Därför börjar hela pjäsen med detta i en scen som avslutas med en deppig Lotta ensam med sina gosedjur.
Sedan drar deckardramat igång. Under detta vill vi också ha in materialet från Pappa är död, om en familj vars pappa dött i trafikolycka, och materialet från Strandromansen, där en pojke och flicka blygt närmar sig varandra när de oväntat blivit ensamma en stund på badstranden.

Pappan
Vi talar om styvpappan som slagit och misshandlat. Kommer fram till att han nog skall vara den riktiga pappan istället. Det blir intressantare och mer komplext.
Men vad skulle hända om man vände på allt och det är mamma som slagit pappa, supit ner sig och dragit iväg med alla pengar? Intressant, men vi släppte det…
Vi funderar på om Ragnar, pappan, kan ha en monolog på slutet där han rannsakar sig själv och sitt dåliga samvete.
”Sätta dit idioten”-temat. Lotta och Lena får kanske tänka om.
Pappa och hans värld. Fyllegubbarna på bänken. Som kommenterar och berättar. Som en kör. Vore fint.
Pappa lämnar med svåra samvetskval och de skiljer sig. Han går på AA. Han vill aldrig slå mer. Söker jobb. Får kanske ett till sist.
Lena och Lotta skall sätta dit idioten, men Petra och Anci älskar honom, mitt i allt.
Pappa vill gå därifrån för att inte göra illa. Petra vill att han stannar. Det är ju ändå hennes pappa.

Vem har tagit pengarna?
Här är lite fritt kreativt spån kring vad som kan ha hänt med klasskassan.
• Pappa och hans fyllekompisar har snott klasskassan. Anci har upptäckt detta och tagit pengarna bara för att lämna igen dem.
• Eller så har Petra tagit dem och gett dem till Anci. Anci skall lämna igen dem till skolan.
• Anci kanske har fått pengarna men vet inte var de kommer ifrån.
• Petra, som har pengarna, skall ge dem till Anci, men Anci är så upprörd över detta med klasskassan att Petra inte vågar ge henne dem?
• Petra har tagit pengarna av fröken som går runt och letar efter sin väska under hela pjäsen. Fröken skulle satt in dem, men Petra trodde hon stulit dem. Petra har gett dem till Anci. Anci skall lämna tillbaks dem och har redan hört att klasskassan försvunnit. Lotta och Lena har kommit över pengarna och Petra ser dem sitta med dem.

Vem behöver pengarna mest?
• Anci behöver pengarna för att inte bli vräkt.
• Petra behöver pengarna till Anci.
• Klassen behöver pengarna för resan.
• Ragnar behöver pengarna för??
• Lotta och Lena behöver pengarna för ??
• Fröken behöver pengarna för ??

Om karaktärerna
När man gör barnteater gör man ofta vuxna som karikatyrer. Se upp för detta och låt personerna bli komplexa och motsägelsefulla.

Lotta
Duktig i skolan.
Spelar fiol.
Lottas familj och Rwanda-temat.
Vill inte gå i skolan.
Pratar med gosedjuren.
Tänker mycket. Problematiserar.
Bor på samma gata som Sofia. Det är därför de är kompisar. Tillhör egentligen olika skikt i klassen.

Sofia (Lena)
Lena döps om till Sofia.
Mer rakt på sak. Gör saker.Tänker mindre. En doer.
Spelar fotboll.
Hög status i klassen?
Inte så empatisk?
Kan inte sjunga.
Liten när det kommer till kärlek. (Vad tänkte vi?) Där är Lotta starkare.
Sofia är ”mindre” när hon är hemma. Då leker hon med Barbiedockor med sin lillebror.
Föräldrarna har skilt sig. Hon bor en vecka hos vardera.
Hon kommer från Bosnien och de är sekulära muslimer.
Det är Sofia som är på badstranden och blygt närmar sig killen i den scen vi har.

Petra
Det är ett år sedan de flyttade hit.
Hon har blivit magrare. Matvägrar periodvis.
Hon är med i gängen i skolan. Har varit en ganska tuff tjej på sätt o vis.
Lite tuff. Lite egen.
Men nu behöver hon hjälp.
Hur skall hon få tillbaka pappa. Hon känner ju honom på ett positivt sätt.

Anci
Deprimerad.
Sjukskriven kassörska på Willys. Har 12000 minus skatt till allt.
På gränsen till ekonomisk kollaps. Har SMS-lånat.
Har frikort på vården. Äter antidepresssiva?
Skammen över att ha stulit från barnen?
Går på sjukgymnastik. Och flamenco!
Älskar Petra. Gör allt för henne. Älskar egentligen Ragnar också om inte allt blivit så hemskt.
Vill lösa detta själv. Skuld och skam för allt. Tar inte hjälp.

Ragnar
Har ägt och administrerat en liten underleverantör till Volvo som tillverkat karossdelar i plast.
Nu är han arbetslös och firman i konkurs.
Har periodvis fallit ner i fylla.
Har några gånger slagit Anci.
Nu har detta eskalerat under senaste året i arbetslöshet. (1 månad, sen bättre i 3 mån. Sen 2 hemska veckor, sen 4 mån OK. Och sist 3 hemska månader när allt gick i kras.
Eventuellt omhändertagen för vård. Eller så har han dragit med pengarna.
Vill säga förlåt.

Lite lösa story-idéer
Det är viktigt att släppa infon sakta. Få till en bra start och sedan långsamt veckla ut. Lösa idéer:
• Line-up i skolan. Action i skolan. Alla skriker "Petra, det är du som har tagit pengarna! Det är du. Det är du!"
• De ringer och anmäler Ragnar. Han inplockad. Det finns inga bevis. Han har alibi. Petra istället misstänkt.
• Anci har tagit pengarna. Moralfilosofisk diskussion om behovet ställt mot ägandet.
• Jori smugglar cigaretter. Han är den alla misstänker först.
• Sofia och Lena har sett Anci med pengar.
• Ragnar har massa pengar. Ancis lön och sin A-kassa/socialpengar.
• Sofia och Lotta har pengarna. Anci är tjuven. S o L vill fixa nya pengar så Anci kan lämna tillbaks dem, slippa åka fast, och ändå kunna betala hyran. Det finns ju ett hot om vräkning.

Ja. Många idéer. Mycket material. Det skall bli spännande.

//Niklas

Dagbok 14 september

2009-10-03T09:38:00.000-07:00

På måndagen skulle vi besöka skolan i Bergsjön igen. Vi träffades klockan nio på Angeredsteaterns Andra Stället. Det var Mari, Niklas, Johanna och AnnaRuna.

Förberedelser
Svackan vi känt under söndagens eftermiddag var som bortblåst. Vi planerade effektivt vad vi skulle visa i skolan och prövade detta i improvisationer. Sedan tidigare visste vi att Borta, Pappa är död, fungerade. Nu ville vi pröva följande:
• Klasskassan
• Välja bort, t.ex. fotbollslag
• Inte bli bemött och lyssnad till av föräldrar
• Gosedjur
• Fråga chans.
• Vara ensam på stranden med nån man tycker om.

Nya kombinationer
Efter sammanlagt fem improvisationer hade vi slagit ihop dessa sex idéer till tre sekvenser. Dels Klasskassan, där vi lagt till en gestalande del där Petra fastnar i ljus fantasi om hur allt kunde varit annorlunda. Dels en berättelse om en som blir bortvald, går hem och vill prata om det med föräldrarna. Dessa orkar inte lyssna, och flickan får sen vara på sitt rum och där pratar hon med gosedjuren. I den andra är det två kära som är ensamma på stranden och det är lite pinsamt. Sen frågar de chans.

I Bergsjön
Vi blev furstligt mottagna av barnen som minns vad vi hette och Niklas var kung Elvis efter förra gångens succé med Jailhouse Rock. En liten kille släntrade förbi och sade världsvant "Tjena Niklas", kastade en snabb och leende blick, och gick till sin plats ungefär som om vi brukade ses varje dag. Rörande.
Vi pratade lite om förra gången. Om Pappa är död. Jo, de hade tänkt på det. Att det var sorgligt. De undrade hur historien skulle fortsätta. Och så ville de höra mer Elvis. Det var viktigt.

Klasskassan
Mari, Johanna och AnnaRuna gjorde en ganska gestaltande reading av texten. Det fungerade mycket bra och barnen var med.
• Brottet i sig väckte uppseende. Hur kan man stjäla klasskassan?
• Det här att hjälpa Anci att inte bli tjuv engagerade.
• De undrade över ordet "supa".
• Mamman som låser in sig på toaletten engagerade med igenkänningsfaktor.
• Annorlunda/Någorlunda-leken gick hem. "Det var coolt när hon fastnade och sade "annorlunda".
• Sen när Petra sprang och skrek att ”Hon dör!”, det var som på riktigt.
• Vi fick också höra om sexorna i Bergsjöskolan som hade stulit femmornas godis och om hur fröken fick dem att erkänna inför klassen och lämna tillbaks godiset.
Det är häftigt att spela teater i klassrummet. Det är så nära och så verkligt.
Barnen är helt med på historien om klasskassan.

Bortvald
När vi valde fotbollslag och Johanna inte blev vald var engagemanget på topp. De var helt med när Johanna sedan försökte prata med sina föräldrar om att hon inte ville gå till skolan nästa dag. Föräldrarna lyssnar inte. Istället blir hon instängd på sitt rum.
• Att vi vuxna spelar barn i improvisationera fungerar. Ingen hade något att invända mot det.
• Huruvida de själva väljer lag på detta vis blev till en diskussion. Somliga, de som är bäst i t.ex. fotboll, tyckte att det kan vara jobbigt att behöva välja, medan andra absolut kände igen sig som de bortvalde. Fröken menade att det visst kan vara ett problem. Det är nog lite olika hur man gör, och visst tar man ibland ansvar och försöker vara juste. Men problemet finns.
• Vi talade efteråt om hur barnen flera gånger fnissade engagerat när det var jobbigt för någon på scenen. Som om det var kul istället.
• Alla var helt med i föräldrascenen.
• Gosedjuren var succé. När Johanna argt bankade på Älgen. (Kossan?) De ville se det igen. Snälla! En gång till?
• Känner ni igen er? Nej jag har inga gosedjur längre… Nja, det är nog många som har det… Igenkänningsfaktorn var stark och bestämd.
• Det kan också vara kompisar som inte lyssnar. Det är inte bara med föräldrar det är så.
• Att Mari och AnnaRuna bytte roller från klasskamrater till föräldrar till var inget problem.
• "Jag gör samma sak tillbaks. Om de vill att jag skall gå och handla låtsas jag att jag inte hör, förstår…"

Fråga chans
Niklas måste vara med också, tyckte barnen. Det var han i inledningen på badstranden. Sedan var Mari och Johanna ensamma. De fick till en väldigt fin scen. När de andra går till kiosken och de blir ensamma är det först blygt kallprat, bland annat om semester. Vi har varit i Grekland. Min lillebror försvann. Vi var på Legoland. Vad länge de är borta! Jag leker inte med Lego, men jag kan bygga ett hus, hjälpa min lillebror.
Johanna börjar sedan antyda att hon vill säga nåt. Att det är pirr i magen, att det är något viktigt. Då säger Mari plötsligt: Får jag chans på dig? Och det går ett sus genom den generade och alldeles tysta publiken. Ja, säger Johanna. Därefter blir det lite spänt igen på scenen tills Johanna säger "Skall vi bada". Sen leker de och badar.
• Barnen var helt med på denna historia också. Kände uppenbarligen igen sig.
• Men detta att det var två tjejer på scenen väckte vissa frågor hos några killar. Är hon en kille eller? Ja, kanske… Eller är de homosexuella? undrade någon. Andra brydde sig inte alls.

Berättelser
Barnen fick sedan under tio minuter skriva en berättelse, eller några rader, om något jobbigt de tycker är viktigt, och om något roligt. Dessa berättelser fick vi sedan med oss som hopvikta papper.
Dagen därpå hade Johanna skrivit in dem i datorn och det är en underbar, stark och gripande samling minihistorier med smärta, poesi och lek sida vid sida. Man kan säkert göra en barnbok av dem. Hur vi skall göra med dem får vi se. Niklas skall skriva om dem utan stavfel.

Samtal med fröken
Vi avslutade med tre Elvislåtar. Hound Dog, Tutti Frutti och Jailhouse Rock. Det var uppskattat om än inte samma oväntade succé som första gången. Därefter hade vi fint samtal med klassläraren som är en otroligt fin och engagerad person.
Hon berättade att barnen berättar saker för oss som de aldrig vågat eller orkat prata om annars. Och de skriver sina berättelser med en koncentration och engagemang hon aldrig skådat förut. Det är häftigt. Med teatern som verktyg och vår orädda vilja att gå rakt på tunga teman har vi tydligen öppnat för samtal om livsfrågor och svårigheter. För oss är det extremt meningsfullt och vi får både en ny tro på teater och kultur, och en lust att arbeta som lärare. Kanske borde Play starta en sektion som åker runt i skolor och gör workshops i klassrum på tema livskunskap!

Om olika ämnen
Vi talade vidare om olika ämnen. Fröken tycker att vår scen om att fråga chans är klockren. Flera av barnen är lite kära i varandra och kanske sitter jämte varandra. Men de gör inte så mycket mer. Det är inte så fysiskt och sex handlar det inte alls om. Hon är därför tveksam till vår idé att tala om lust och hur man kan tillfredställa sig själv i duschen. Visst. Barn gör sådant redan i dagisåldern, men att ta upp det här? Svårt. (Får kanske bli ett eget projekt.)
Hon berättar också om hur flera tjejer kan vara kära i några killar. Även ur yngre klasser. Hur de kommunicerar med SMS och MMS, och lite med chat på MSN. Mobilen är en viktig identitet.
När man skall vara ihop. Hur gör man? Ibland leker barnen komplicerade rollspel där de bygger världar och där man blir gift med någon, köper hus, skaffar barn och får ett jobb.
Hon berättar också om han som alltid är ensam på skolgården och som har sina vänner i LAN-spel på kvällarna och nätterna. Men en gång kom han efter rasten och ropade: ”Fröken, fröken! Jag har haft en bra rast!” Detta har nu hänt en gång till.
Fröken tycker att barnen i klassen reagerar så engagerat och starkt för att vi inte värjer för förbjudna känslor, eller för att svära på scenen. Det är bra att vi gör sådant de inte får göra. Även om det kan bli jobbigt att se när pappa slår mamma, inte minst för att igenkänningsfaktorn är så stor.
De vill att vi kommer tillbaks.

Vi får också lära oss tre saker om Bergsjön.
• Här är det inte OK att vara homosexuell.
• Här berättar man inte om man blir slagen hemma. Då kan man bli omhändertagen av det sociala, och familjen går i kras.
• Här finns de som menar att deras föräldrar visst slog dem ibland, men att det var för deras bästa. De älskade dem och ville att de skulle lära sig rätt. Det är en stor kulturkrock med den svenska nolltoleransen.

En otrolig dag igen.

//Niklas

Dagbok 13 september

2009-10-03T09:37:00.000-07:00

Denna dag inleddes med samtal om Klasskassan som möjlig ramberättelse. Den är ju lite som en klassisk ungdomsdeckare, som Kitty, Fem på äventyr, eller Saltkråkan. Det är berättelser som är en mix av saga och aktion. Barnen är ofta i en vuxenvärld och löser vuxnas problem. Men de är som i sin egen fantasibubbla, de interagerar mest med varandra. Det är mordbrännare och smugglarligor, men knappast en realistisk vuxenvärld. Barnen är ofta smartare än de vuxna. Det är fartfyllt med ett mått av fantasteri och fantasi som kryddar.
Här nämns Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen".

Mer prat om bland annat kärlek
Om att ramberättelsen, Klasskassan, kan vara så lustfylld i sitt barndeckartonfall, att de tunga ämnen vi tar upp däremellan passerar.
Vi förbereder ett nytt tema för improvisationer. Det handlar om kärlek och om att fråga chans. Vi pratar om hur mycket man pratade om att kanske ringa, man smög runt huset där han bodde, eller runt fotbollsplanen och spanade. Det var mycket fantasi och ganska lite handling.

Improvisationer
1) Först gjorde vi en impro där tre tjejer peppade varandra att våga ringa och prata med killarna. Sen möts en av killarna och tjejerna på stranden och är plötsligt ensamma.
2) Vi gör den en gång till, nu med flera barn på stranden först, och sen blir de lämnade ensamma, och då blir det lite spänt och osäkert vad man skall prata om.
3) Vi gjorde därefter ett experiment med att sätta ihop Klasskassan med Borta, pappa är död historien. Allt detta kändes inspirerande och bra.
4) På eftermiddagen gjorde vi tre improviisationer på ett och samma tema men fick aldrig någon bra känsla. Temat var att Johanna skulle vara den ensamma tjejen som är trumpen och avvisande när de andra två försöker få henne att vilja vara med. Sen bryter de igenom och får möta hennes ledsenhet och ensamhet som visar sig vara outtömlig.
Men det blev ingen riktig glöd denna eftermiddag, även om det dök upp brunstiga hingstar på scenen. Vi konstaterade istället att vi för första gången hade en svacka i vår process. Det är helt naturligt och förvisso inget farligt.

I morgon skall vi möta elvaåringarna i Bergsjön igen.

//Niklas

Dagbok 12 september

2009-10-03T09:36:00.000-07:00

Så var det dags för vårt sista pass tillsammans, fyra dagar på Angered inklusive ett besök i Bergsjön hos femteklassarna. Vi började med en halvdag på lördagen.

Prat
Först lite prat. Någon berättade om hur vissa barn har det jobbigt hemma och hur svårt det är för dem att ta med kompisar hem. En kompis ordnade ändå kalas, och där var det så rökigt av hennes pappas rökande att man fick duscha när man kom hem för att bli av med det värsta. Vad skämmigt det måste varit för henne.

Möte
Niklas och Samuel hade haft möte och planerat för improvisationer från den bank av teman vi samlat. Nu har vi fyra dagar att pröva dessa och få material filmat kring dem. Förhoppningsvis kan vi också snäva av och se vad som blir kärnan i vårt berättande.

Improvisationer
1) Läsning av Klasskassan. Vi hade bestämt oss för att jobba med Klasskassan, en av Niklas skisser, den där klasskassan är stulen.
2) Sedan en improvisation utifrån en läsning av klasskassan. Johanna, Niklas och Linda. Vi tog pengar från varandra, försökte byta mot cigaretter osv.
3) Johanna berättar därefter historien själv, med egna ord. Tuff uppgift.
4) Klasskassan igen med Mari, Johanna o AnnaRuna. Denna gång med egna ord.

Ramberättelse
Här börjar vi tala om att använda deckarhistorien som ram. Och om att Niklas skissade text är väldigt berättande och inte innehåller så mycket karaktär eller gestaltning.

Mer impro
5) Gosedjur. Niklas är den ledsne pojken som skall berätta för gosedjuren att han, om det inte blir bättre inom ett år, kommer att ta sitt liv. Linda, Johanna, Mari och AnnaRuna är gosedjur. En berörande historia. Samuel såg på.
6) Vi skulle sedan testa att leka med Barbiedockor på typiskt tonårsvis. Det skulle vara firmafest och Barbisarna skulle bli fulla och kanske ha sex med varandra. Det visade sig dock att två av Barbisarna var hästar, och de analkande sexaktiviteterna såg ut att bli minst sagt oortodoxa.
7) Till sist gjorde vi en första improvisation på "Fråga chans". Med en helt ointresserad kille som uppvaktas av en tjej.

Gosedjuren
Innan vi gjorde scenen med djuren presenterade Samuel dessa, de som han hade när han var liten och hade de mörka tankarna.
Den äldsta var Nalle, en tidig gåva från farbror Benny. Sen var det Humpto. Han var en giraff. Han fyllde år varje vecka. Antagligen för att Samuel själv tyckte mycket om att ordna saftkalas. Det var också katten Nisse. Nisse hade psykiska problem efter att ha tillbringat en vecka i en snödrva mitt i vintern. Han räddades av Tomas. Kaninen med många färger fanns också där.

Vi fick i läxa att ta med oss gosedjur till nästa dag.

//Niklas

Dagbok 4 september

2009-10-03T09:33:00.001-07:00

Fredag den 4 september. Efter ett samtal om gårdagens upplevelser i Bergsjön och femteklassen gjorde vi en uppvärmning. Sedan fokuserade vi på att improvisera.

Sånglösa
Sedan tog vi oss an dagens första tema, Sånglösa, Niklas saga om flickan som inte kan sjunga, som träffar en uggla, och som är ledsen för att hon gråter, för att hon är ensam, för att hon är så ledsen…
Vi talade om självgenererande deppighet, funderade på om den kanske är vanligare bland vuxna än bland barn. Vi gjorde två långa improvisationer där Sånglösa blev både opererad och lärde sig sjunga. I den tredje bestämde vi oss för att lämna Sånglösa-ramen och fokusera på en situation där någon är ledsen på ett självgenererande sätt, och två vänner försöker trösta och nå fram. Detta blev en fin improvisation om en trumpen, och egentligen mycket ledsen, flicka som bara surt säger "Ja, men…" och går undan. De andra försöker tappert, men når inte riktigt fram. Detta kom att handla om det kontraproduktiva och avvisande sätt som kan uppstå ur ledsamhet och ensamhet. Det var fint, och vi kan gå vidare och testa någon improvisation där vi mer söker utforska själva deppigheten, där vi talar mer om varför man är ledsen.

Lust
På eftermiddagen ville vi testa vad som är möjligt kring begreppet ”lust”, när man är i elvaårsåldern. Vi gjorde två improvisationer med tre tjejer som skall gå på fest, eller något sådant. De pratar killar, skojar bort det, det är fortfarande inte helt tillåtet.
I den första improvisationen kom sedan en av flickorna att prata om hur man ser ut, fungerar, "därnere". "Har ni sett efter nån gång?" frågade hon de andra. Det hade de inte. Sedan följde en lektion i hur man som kvinna med hjälp av en spegel kan lära känna sig själv. Mitt bland alla fniss, undvikande sidospår och rodnade kinder var alla trots allt mycket intresserade.
I den andra improvisationen var upplägget detsamma, men nu ville en av tjejerna berätta att hon hade "gjort det med sig själv". Det blev en rolig och fin berättelse om att upptäcka sin lust i duschen och vilja dela detta med andra. Om hur svårt det är att prata om sex och lust, hur generade vi blir, och hur viktigt det ändå är.
Här finns något som vore kul att ha med. Vi talade om att man i den åldern knappast gör något med varandra även om man känner lust. Istället är det den egna lusten man upptäcker. För många kommer det dessutom mycket senare. Vi talade om att killar oftare pratar om det, samlas kring nån porrgrej, kanske går ut i skogen tillsammans. Detta sker inte bland tjejer. Men det är hos killarna mer av rit, hets och form, än av samtal och öppenhet. Det fanns i vår grupp någon som hade erfarenheter av lekar/rollspel med självtillfredställelse i sällskap med andra killar. Men framförallt motsatsen, att det i första hand är en ensam upplevelsesfär som man inte delar.
Ja, även i vuxen ålder är ju detta med sex, och inte minst egen tillfredställelse, något man inte pratar om. Varför är detta fortfarande så laddat?
I en pjäs för elvaåringar vore det spännande om man kunde belysa normaliteten i att känna lust till erotik, inte minst vad gäller kvinnor. Samtidigt kan man givetvis krocka brutalt med realiteter där barn av kulturella eller religiösa skäl är förbjudna att bejaka lust, eller att utforska sin egen kropp. Vad det i så fall betyder om vi kommer och säger att det är bra och helt normalt att hålla på att utforska sin egen lust kan man fundera på. Vi får se.

//Niklas

Dagbok torsdag 3 september

2009-09-09T10:46:00.000-07:00

Idag var den stora dagen när vi skulle få träffa barn och berätta om vårt projekt. Vi fick hälsa på i en femteklass i Bergsjön under mer än halva hela dagen. Vi var med på en engelska-lektion (kapitlet handlade om Elvis), och en samhällslektion om Norge. Vi fick hjälpa till att rätta texter. Vi åt kålsoppa i bamba, umgicks med lärare och barn och hade sedan en stund där vi talade med barnen om vad de hade för teatererfarenheter, och vad de tycker en ny teaterpjäs borde handla om. De fick tänka både på något svårt eller jobbigt ämne, och dels på något roligt.

Sedan spelade vi upp Niklas skiss Borta, om en familj där pappan omkommit i en bilolycka. Det blev otroligt starkt och fint, och fröken skulle prata med barnen efteråt. Flera av barnen hade själva erfarenheter av anhöriga som gått bort. Det kändes bra att vi vågade testa detta och att det fungerade. Barnen applåderade och tyckte det var häftigt att det var en "urpremiär" för själva texten.

Vi avslutade dagen med att Niklas tog upp temat från engelska-lektionen med Elvis Presley. Med hjälp av den medhavda gitarren spelade vi Love me tender och Jailhouse Rock. Det blev oväntat stor succé och alla dansade, klappade händerna och diggade.

Fördomar
Jag skall villigt erkänna att jag hade en viss oro för mötet med klassen i Bergsjön. Jag var rädd att det skulle vara stökigt, svårt att kommunicera, svårt att skapa intresse för teater, svårt att prata svenska. Men med en hängiven lärare och en grupp barn med oväntat många teaterbesök i bagaget hade vi ett mycket meningsfullt möte med denna grupp barn som har en oerhört brokig och ofta ganska tuff bakgrund. Det fungerade, var meningsfullt, och vi skall träffa dem igen.

Barnen skall också få skriva två små berättelser var till oss. En om något jobbigt, en om något roligt. Vi tror vi kommer att få både idéer och språkinspiration från dessa. Vi skall också besöka dem igen om tio dagar.

Här är AnnaRunas anteckningar från mötet samtalet med barnen.

Teater som barnen sett:
• Dans - robot - slow motion
• Gallileo Gallilei - historia - fakta - 2 skådespelare gjorde flera karaktärer
• Guldlock och de tre björnarna - i bamba
• Don Quiote - balett på operan - läste boken innan
• Diggar dig - sång - kärlek - gympasalen
• Fyra kineser...

Teater som barnen själva gjort:
• Musikal med hela skolan då dom gick i åk 2

Ex på olika ämnen som barnen tycker att man ska ta upp i en pjäs:
• Barcelona
• Fotboll
• Sin egen klass, 5 B
• Hur barn behandlas hemma - att bli slagen och hur ont det gör
• Hur barn med damp behandlas i skolan
• Hur man känner sig när man blir mobbad
• En liten värld - fantasivärld - godisvärld
• "Handla om mig"
• Bilar
• Spänning - action - skräck - komedi
• Robin Hood
• Lek- och buslandet
• Historia: Medeltiden - vikingatiden - stenåldern
• Big bang
• Dinosaurier

Ex på jobbiga saker att ta upp:
• Religionskonflikt
• Demonstration mot blattar - rasism - främlingsfientlighet
• Skvaller, dåligt skvaller t.ex när något berättat en hemlighet och så förs det vidare till nån som inte ska veta om den ( många tror att tjejer skvallrar mer än killar och att skvaller är dåligt, om man pratar om någon som mår dåligt och försöker hitta på ett sätt att hjälpa den är det inte skvaller)
• Skolan - att gå upp tidigt - när man skrattar skäller läraren
• Konflikter - mellan elev och lärare, i klassen mellan elever
• Städa hemma, t.ex toaletten
• Hitler
• Om någon i familjen dör

Ex på roliga saker att ta upp:
• Gympa
• Vara hemma och sova
• Om någon i familjen får ett barn
• Godis
• Att man lever
• Rush hour 3 ( en film fattade jag det som)
• Saker man inte får säga i Angered
• Att bada
• Skämt
• Yo Mama-skämt
• Polis/brandmän

Minnen Johanna

2009-09-03T10:53:00.000-07:00

14 år
Några vänner, deras mammor och jag åkte till fjällen för skidåkning. De andra hade bra och uppdaterad utrustning, inte jag. Mina föräldrar tyckte att man kunde fylla upp pjäxorna med trippla raggsockar och extra sulor, och att 20 år gamla skidor, vars längd jag inte på långa vägar ännu kunde konkurrera med, funkade alldeles ypperligt bra. Eftersom vi åkt tillsammans många år var mina vänner och jag vana vid standarden på min utrustning, som vid det här laget, blivit en stor källa till humor. Åkningen lät jag inte påverkas ett dyft. Vi körde som vildar. Åtta galna tonåringar som verkligen njöt livet. Mest höll vi till i Fun-parken. En riktigt bra park med ordentliga hopp, serier och railräcke där jag kämpade på med mina två meter långa skidor. Att jag inte dog. Jon däremot som verkligen lever i tron att han är odödlig körde så hårt att ett besök om dan på sjukstugan blev standard.

Den fjärde dagen körde vi som vanligt i parken. På det sista hoppet stannade vi alltid och väntade in varandra. Vi satte en på vakt som kunde ge tecken när man kunde. Hoppet var så stort att det inte gick att se vad som hände på andra sidan. När det var min tur tog jag ordentligt med fart, siktade på mitten, tryckte av och flög, eller snarare flaxade, efter någon slags stabilitet i luften som skulle kunna hjälpa mig att landa på fötter. (Hade gett vad som helst för att se oss, måste varit en syn, totalt okontrollerat men med enorma lyckliga leenden och en kaskad av adrenalin ur öronen.) Hur som helst, allt gick som tänkt ända tills skidorna nådde backen. Då lät det som när en spänd stålvajer lossnar från sitt fäste och den ena skidan började vobbla. När jag kom fram till de andra upptäckte vi att hela skidans stålram hade släppt. Det såg så oerhört komiskt ut och detta var verkligen droppen. Min extremt fula och dåliga utrustning som varit ett ständigt återkommande ämne nådde sin topp och vi skrattade så tårarna sprutade och benen vek sig. Länge rullade vi runt i skrattkramper innan vi lyckades samla oss något och baxa mig till skiduthyrningen så jag kunde få nya. Och NYA fick jag. Vilken milsvid skillnad! Det var som jag svävade ner för pisterna.

Denna resan är fortfarande ett väldigt roligt samtalsämne som går lite under namnet "Elan -87" (ska uttalas på Värmländska) som Skidorna döptes till.

15 år
Lena och Per, som bodde på "gården" där jag vuxit upp på, skilde sig. Kommer ihåg att det var något konstigt med deras dotter Anna när vi gick till skolbussen på morgonen. Jag frågade om det var något som hänt men hon svarade att det inte var något eller att hon inte ville prata om det, jag minns inte vilket. Men jag minns att jag blev irriterad och nyfiken. Irriterad eftersom det var ett upprepande mönster att hon inte ville prata om sina känslor, vilket alltid gjorde att jag kände mig utestängd och nyfiken. Denna gång var det uppenbarligen något som inte riktigt stod rätt till. När vi senare kom till skolan berättade hon att Lena och Per kvällen innan hade berättat att de skulle skiljas. Jag minns att vi, ett gäng på fyra kompisar, stod inne bland de blåa skåpen i ett av högstadiets uppehållsrum och jag inser nu att jag inte riktigt minns Annas tillstånd eftersom mina ögon började tåras direkt när hon sa ordet skilsmässa. Min kropp tog över och jag var tvungen att rusa in på toaletten. Blev helt förfärad. Och jag minns känslan att jag borde stannat kvar och funnits för Anna, men att det inte gick. Sedan började dagen och jag minns inget av den. Men det var jävligt, Usch!!

16 år

17 år
Jag är obeskrivligt upp över öronen galet drömskt euforiskt obehagligt hjärtskärande pulserande bråddjupt förälskad i Johan Duregård. Hemligt...naturligtvis! Jag tyckte han var den vackraste människan jag någonsin sett. Tillvaron blev som i Hasse och Tages film "Picasso". När dottern kommer in i rummet prunkar livet av färger, när hon går blir allt grått. Det var lyckligtvis inte enbart grått när han inte fanns inom synhåll, men när jag skymtade honom kände jag verkligen min existens. Johan gick året över mig på Teaterestetprogrammet, så detta pågick mer eller mindre i två år. Jag tror aldrig vi pratade mer än "Hej" i korridoren. Jag var obehagligt blyg och det var så jobbigt. Men samtidigt så outgrundligt spännande och jag tror, såhär i efterhand att jag nog faktiskt aldrig innerst inne ville att det skulle bli något mellan oss. Det var mer spänningen i sig själv som var det igångsättande, mer än han var. Fast då önskade jag att det krampaktigt blyga bladet över hela mig skulle försvinna... Johan var jättelång och jättesmal med långt mörkt hår som svallade när han gick. Ibland kunde man skymta en gloria... och han fick böja sig när han skulle gå igenom vissa dörrar. Han hade en jätteliten ihopfällbar cykel som han alltid parkerade utanför entrén och det var tecknet på att han var i skolan. Varje gång jag såg den satte kroppen igång som värsta kärleksfabriken. Fjärilar, hjärtklappning, kallsvett, pirr i knäna, ibland fanns det inga gränser... Mitt blodomlopp måste verkligen varit på topp under den tiden, så många genomkörningar som det fick varje dag.
Han verkade vara så enastående snäll och han skrattade väldigt inbjudande med lite sned mun. Jag minns att jag ännu i den åldern inte kunde se mig själv som en som någon skulle kunna tycka om eller till och med bli kär i. Såg överhuvud taget inte mig själv som någon som skulle kunna ha en relation med någon anna, varken då eller i framtiden. Kyssarna hade jag klarat av på låg och mellanstadiet och det var väl sisådär spännande. Så det var liksom inte intressant. Lustigt det där att hela min egna kropp ropar längtan och uttrycker kärlekskänslor men ändå gick det inte att förankra i livet och verkligheten jag levde i. Jag kunde inte tro att det där spännande "vuxenlivet" kunde ha något med mig att göra.

Till slut kom studenten och han skulle sluta. I Uddevalla firas dagen efter studenten med att alla åker ut till Smögenbryggorna. Där går man fram och tillbaka, några ramlar i vattnet och blir uppdragna av räddningstjänst osv. Två av tre gånger har det varit sjukt tråkigt... Hur som helst gick vi där på bryggorna och jag längtade efter att få en sista skymt av Johan och plötsligt komm han emot mig, alldeles för full och med vitt skum i mungiporna. Då blev jag avtänd.

Ett litet PS på detta minnet:
Jag och Johan har gemensamma vänner så vi har sammanstrålat några gånger efter gymnasiet på fester och andra tillställningar. Senast träffade jag honom av en slump på Robyn-konserten på Way out West i somras. Väldigt roligt. Har nu när jag skrivit detta insett att jag nästa gång jag träffar honom ska bjuda honom på denna karamell. Han kommer blir glad!

18 år
Jag inser att om jag inte söker scenskolan så kommer jag att ångra mig när jag blir gammal. Jag puschar mig själv och andra i klassen att det bara är att göra det. Så till slut blir vi fem som åker, fast på olika dagar. När jag på kvällen innan sökningen är på Artisten för att få information och rundvandring får jag plötsligt ett sånt oerhört lugn över mig och självförtroendet skjuter i höjden och jag tänker: "Det är ingen här inne som vet om jag är bra eller dålig på teater. Alltså skulle jag kunna gå runt här och vara hur bra som helst." Jag blev förvånad själv för det funkade verkligen. Jag gick runt där så oerhört trygg i mig själv, nyfiken och öppen för intryck. Och det höll i sig nästan hela sökperioden sedan. Jag minns det som en oerhört fysisk lätthet. Kroppen kändes len på insidan.

Minnen Mari

2009-09-03T10:51:00.000-07:00

13 år
Högstadiet. Beslutar mig för att börja teatergymnasiet i Munkfors för en kompis börjar där det här året. Jag är fast besluten om detta under hela högstadiet. Skönt att ha bestämt sig. Känner mig lugn och säker på att jag kan göra vad jag vill.

14 år
Konfirmation. Jag ler och visar tänderna för första gången på flera år. Har haft komplex för mina sneda tänder sen mellanstadiet

15 år
Sommaren till nian fick jag mens. Jag var bland dom sista i klassen och umgänget. Kommer ihåg att min mamma suckade när jag berättade det. Jag var både lättad och hade vant mig vid att inte ha mens så jag tyckte att det kanske lika gärna kunde ha kvittat

16 år
Hånglar som bara den. Jag tyckte det var väldigt roligt att kyssas. Länge och ofta. Börjar gymnasiet på hösten och tycker att det är helt underbart. Funderar på att inte vara tjej längre.

17 år
Sommaren mellan år 1 och år 2 på gymnasiet. Blir kär i Jesper, kär på riktigt, men vågar inte säga något till honom.

18 år
Förlorar oskulden två gånger, en gång fysiskt och en gång mentalt. En av mina bättre beslut att lägga upp det på det sättet. Hade samma år första sexuella upplevelsen med en tjej.

Minnen AnnaRuna

2009-09-03T10:50:00.000-07:00

1992, 13 år
Jag börjar högstadiet. Cyklar till skolan för första gången, tidigare har skolan legat nära hemmet och i en mer känd miljö. Nu vidgas området jag rör mig i kraftigt och på ett sätt som gör mig otrygg. Jag är rädd för vilka som ska stå vid entrén på morgonen. Man kunde se från cykelparkeringen vem som var där, så promenaden från parkering till entré var antingen en lättnadens suck eller en golgata mot nya obehagligheter.

1993, 14 år
Inga specifika minnen från året, gick i 7:an börjar 8:an

1994, 15 år
Inga specifika minnen här heller, gick i 8:an börjar 9:an

1995, 16 år
Jag slutade 9:an. Hade länge haft en märklig relation med M som gjorde mig ofri. Kände ansvar för hennes välbefinnande och det resulterade i att jag ofta gjorde olika val med henne i åtanke, Istället för att tänka på vad jag själv ville göra, mådde bra av, tyckte var kul. På skolavslutningen i 9:an skulle alla "gå på stan", antagligen festa och dricka. Jag hade inget behov av det men kom överens med M om att vi skulle åka till stan tillsammans eftersom hon inte hade något eget sammanhang, eller tillträde till mina sammanhang om jag inte var med. Det slutade dock med att jag ställde in allt. Det blev plötsligt så att vi skulle åka och hämta våran efterlängtade valp Herman (även kallad Herr Brun) på avslutningsdagen och jag ville förstås följa med. Detta resulterade några veckor senare i ett samtal mellan mig och M där hon anklagade mig för att ha förstört hennes avslutningsdag som hon längtat så efter. Jag minns att jag nu för första gången i mitt liv tog till en skarp ton och talade om för henne att hon får göra vad hon vill och att jag måste få göra det jag vill, att saker och ting kan förändras även om man kommit överens om något och att det måste man kunna ta. Hon grät och jag minns att jag var ganska oberörd. Jag kände nog en viss lättnad över att jag äntligen avsagt mig ansvaret för henne. (Relationen med henne återkom i 19-års åldern då vi båda praktiserade på Värmlandsteatern. Samma scenario spelades upp. Jag hittade sammanhang och vänner och hade kul, hon tog sig inte in. Denna gång förstod jag att det inte var mitt ansvar, utan att hon hade svårigheter, men det var ändå en prövning, med mycket dåligt samvete. Relationen avslutades inte på allvar förrän jag flyttade till Göteborg 2001. Jag visste att hon tidigare flyttat till Göteborg och mejlade henne att jag också skulle flytta. Men då hade hon avslutat sitt mejlkonto och jag hade ingen kanal för att kontakta henne, så där tog det slut. Men då och då tänker jag på henne och undrar vad hon gör nu, hur hon mår och framförallt hur hon uppfattade vår relation. Minns hon mig som den skurk jag ibland kände mig som?

1996, 17 år
Min mormor Margit dog detta år. Det var en helt fruktansvärd period. Jag stannade i Alingsås efter jullovet, och fick hålla mormor i handen när hon dog. Jag var helt knäckt. Det enda jag minns av begravningen är att jag inte kunde sluta gråta att jag lyckades sjunga en sång tillsammans med min moster och att "Jesu bleibet meine Freude" spelades på orgel. (http://www.youtube.com/watch?v=z4BTvOtXKd0&feature=related)
Jag börjar gråta direkt om jag hör den idag. Ren och skär sorg är förknippad med denna melodi.
Detta år går jag ut första året på gymnasiet. Hade hamnat med mitt gäng igen, skönt. Disco på skolan inne i stan (åkte numera buss) och jag blev full för första gången. Min bror hade köpt ut mellanöl, punköl, och jag spydde redan vid busshållplatsen. Minns att jag ramlade baklänges inne i skolans café och att det var både skrämmande och roligt. Mitt gäng låg några år före mig på grund av min relation till M. Dom tog väldigt bra hand om mig i denna nya vuxnare värld, berättade om sina erfarenheter som om det var 20 år emellan oss, fasade in mig och tyckte nog att det var väldígt roligt att känna sig erfarna.

1997, 18 år
Pappa såg en notis i tidningen om en öppen audition till Jesus Christ Superstar på Värmlands Teater. Jag gick dit med en vän, sjöng häcken av dom och fick en roll i kören. Detta är mitt första egentliga möte med teatervärlden och jag börjar lära känna min egen lust och vilka sammanhang jag mår bra av att vistas i.

1998, 19 år
Repetitionerna av Jesus Christ Superstar startar antagligen hösten 1997 och premiär var våren 1998, en period där jag samtidigt går på massa studentfester. Jag tar studenten och flyger för första gången i mitt liv, ensam till London, och möter upp några ur gänget som redan är där.
Min lillebror har under sommar och höst insjuknat i anorexia. Minns hur jag vinkade av honom och mamma på Landvetter och att jag egentligen inte vill åka men visste inte vad jag annars skulle göra.. Jag brevväxlade intensivt med mamma under denna period. Åkte hem igen till jul med julklappar till alla, bl.a. en lampa till Jonathan. Den snurrade runt och lämnade skuggor av fiskar i tak och på väggar i ett behagligt sken. Hade nog väldigt dålig samvete över att jag inte varit hemma och haft koll på honom och mådde bra av att köpa en present som han skulle uppskatta.
Min intentionen var att jag skulle återvända till London efter juluppehållet men jag visste nog att jag inte skulle göra det. Jag hade inte kul i London. Det var mest en sak som skulle bockas av, och jag kände stor lättnad när jag fattade beslutet att stanna i Karlstad.
Istället tog jag kontakt med Värmlandsteatern och fick en praktikperiod där.

kram/kax

Minnen Linda

2009-09-03T10:47:00.000-07:00

0 år

1 år

2 år
Ser grusvägen ned i dalen. TIll vänster lite träd till höger åkern, efter dalen en backe upp in bland mer träd. Vägen till Rustorp?är jag bodde de tre första åren?

3 år
Går på det som skal bli gräsmatta i Nösslinge, fiser till men det är inte fis, grönt bajs rinner längs mina ben, tycker det är oerhört pinsamt att be om hjälp.

4 år

5 år
Börjar lekis, har min bruna slitna snuttefilt runt halsen i ett naturfärgat snöre. Jag skall visa mitt guldhjärta som jag har runt halsen för någon i klassen. Då är jag jättenära att avslöja snuttefilten istället, vilket skulle vara oerhört pinsamt, den är ju min hemlighet.

6 år
Detta är andra året på lekis, och jag har en stark önskan om att bygga mina egna trätofflor. Rymmer till dungen (där Göran och Annlouise hus står idag). Har med mig en gul filt, kanske en nalle? är vansinnigt arg på föräldrarna, får krypa till korset och gå tillbaka när det snabbt blev tråkigt och kallt,jag kan ju inte somna helt enkelt.
Jag luntar på Dagas tomt med Mark, elden sprider sig och när lågorna brinner utmed fasaden ber Mark mig att gå in och säga till Daga (hans mamma). Jag tycker det är så pinsamt. Jag minns isflak/snö på tomten som jag kastar på elden.

7 år
Jag börjar skolan för Elisabeth. Är livrädd för att ta skolbussen hem efter skolan eftersom jag är rädd att bussscahuffören skall våldta mig. Han luktar öl snus och svett. Stellan som också kör buss och har stora glasögonbågar är bättre, men är rädd för att även han skall stanna i Snödal, köra in i skogen och göra något med mig.

8 år
Minns att jag leker i en liten bäck som rinner ned mot vägen hos Mona, min barnvakt, som jag fått efter skolan så att jag slipper ta bussen hem.
Jag leker i krypgarderoben hos mormor och morfar, där finns Anders serietidningar som är roliga.
Minns ett besök på mammas jobb,(nära Monark), minns mest doften av spritpennorna.

9 år
Nu har vi haft välskrivning, skrivstil och Elisabeth säger att när man skriver tillräckligt snyggt skall man få en bläck penna av henne, jag får min bläckpenna sist i klassen.
Vi skall köpa hund, jag är hemskt upprymd över detta. Leker hund genom att krypa på alla fyra och skälla och morra. Minns en rastplats på väg hem efter att vi köpt Lucille, minns hennes och de andra valparnas doft.
Therese slänger ned min cykel nära Eriks i ett kärr. Jag går ledsen hem. Sedan minns jag en gång att hon slog mig, under trappan vid pianot.

10 år
Minns att vi spelade puttekula på rasterna. Minns att jag aldrig sett en spagettikula förut. Minns ett disco i matsalen. Minns de stora hasselsnåren som man kunde gå in under och leka i. Minns att gympan börjar bli ett problem, jag är inte duktig på något. Therese är duktig på allt. Gympakläderna luktar illa (tvättas de alls?). Spelar piano och sedan även tvärflöjt i biblioteket för en lärarinna. Var det jag, Ginger och Therese, eller bara Ginger?

11 år
Börjar på ridskola/ridläger på Himledalens ridklubb, minns dofterna, minns att jag var rädd att bli sparkad i stallet av en häst.
I skolan får vi vikarie, han läser högt ur en ganska tråkig bok, vi har med oss var sin ljusstake och ett ljus som vi får ha på bänken när han läser. När Stellan (vår lärare) kommer tillbaka blir det istället massa sång och pianospel, tex låten “hej,hej på dig är du en kille eller en tjej, gillar du pastej...”

12 år
Hyr Doleron, ramlar av sju av åtta ridturer, bryter till sist armen. Skickas trots detta till skolan påföljande dag då mina föräldrar inte övertygats av min smärta. Läraren får dock ringa och be dem skjutsa mig till en läkare.
Hyr därefter Bella, 18 årig vit tjock welshponny, som under vintern står i stall i Skällinge. Minns min äldre stallkamrat Annika som väldigt vacker och avundades hennes vackra häst, Johannes.

13 år
Hyr både Bella och Lady Py, Erik börjar rida till mitt stora förtret, vill ha det för mig själv och tycker jag kan allt bättre än honom. Rider till Mittsten där mina föräldrar möter upp med mat och fika. Jag är barfota och Bella trampar på mig. Det gör så jävla ont foten blir blå och svullen, får inte ned foten i ridstövlen.

14 år
Therese Svensson säger att jag kommer se lika dan ut som vår vikarie när jag blir vuxen. Vår vikarie är anorektisk och är lite luden på kinderna.
Första pussen? Gustav, minns jag iallfall, första pojkvännen.
Tar ett aktivt val att inte konfirmera mig, dels för att jag inte tror på någon gud, dels för att prästen i Skällinge är fet, äcklig och väldigt konstig. Jag tror inte att han kan erbjuda intressanta diskussioner. Vill helst av allt gå på ett konfirmationsläger med en bra präst och diskutera livsåskådningsfrågor, men vill inte konfirmera mig. Mamma och Pappa vägrar betala.

15 år
Hänger med Marie i hennes stall som är konstigt. Där är det stålblank sinusformad plåt på väggarna, en blå vägg och kallt konstigt ljus. Vi rider på moarna, ett speciellt landksap, har aldrig sett något sådant förut.
Hittar en porrtidning när jag är ute och rider, slängd i ett vägdike. Jag hoppar av hästen och tar upp tidningen, skyndar upp på hästryggen igen, vill inte visa Erik som rider bakom mig. Minns att jag tyckte bilderna var hemskt vulgära men mycket spänande också. Gömmer tidningen bakom en stor sten (nära barnasjön, ett kärr som barn sägs ha drunknat i) för att titta vidare i den vid ett senare tillfälle.

16 år
Minns en ordentlig fylla på Varbergs fästning med arbetskollegorna (sommarjobbar som guide). Är jätte nära att ramla ned från vallen. Minns att det bjöds på godis som liknade hamburgare, jag åt massor, och de kom alla upp igen senare på kvällen. Jacob leder mig mer än gärna hem, sover över hos Annlouice som inte är hemma just denna kväll.
Minns min första egna lägenhet, spännande med eget boende. Men en dag luktar det väldigt illa. Det visar sig att gröten gjort stopp i avloppet. När jag skall göra rent och öppna rören håller jag på att spy av stanken.

17 år
Jag blir tillsammans med Inge. Jag hittar en porrfilm i hans video när jag av någon anledning är själv i hans rum och blir arg på att han kollar på porrfilm, tänker slänga ut filmen genom fönstret men vågar inte riktigt. Jag öppnar ett överskåp och slänger in den där varpå tusentals porrtidningar ramlar ut över mig själv istället. Minns att jag dricker te med citron och socker hos Inges föräldrar.
Flyttar till ny lägenhet, nu med min nya kompis Lisa. Ovanför oss hyr Anna ett rum. Minns när jag varit ihop med Christian ett tag och irriterat mig över att han alltid kom hem till mig efter skolan, åt massa mat, gick och tränade och sedan åkte han hem till sig. En dag gömde jag och Lisa all mat på balkongen för att se Christians reaktion. Han går då och handlar, men bara till sig själv. När han ätit upp åker han som vanligt och tränar och sedan hem till sig. Efter det gör jag slut.

18 år
Vi (familjen) åker på bilsemester istället för att vara med i SM i hoppning som jag kvalat till, men jagär i en formsvacka så det gör inte så mycket. Minns en obehaglig resa över de Italienska bergen, ett månlandskap, ett hotell som ligger där efter oändliga serpentinvägar. Vi tittar in genom fönstrena, borden är dukade, men ingen personal syns till, allt är dött som i en skräckfilm. Jag minns att vi stannar på en mack, vi skall ringa hem så att jag får reda på mina betyg. Italienarna visslar och ropar efter mig och jag tycker det är så pinsamt för att pappa hör.
Minns en kväll på klipporna i juni strax före skolavslutningen, vi äter räkor, jag och Lisa. Med är också två något äldre killar. En muskulös lite större och en lite kortare. Det visar sig, år senare, att den ena killen är han som kidnappar Ulrica B och bygger en liten låda som hon får vara inlåst i under flera dagar.

Alla minnen från noll till tolv

2009-09-03T10:42:00.000-07:00

Vi har berättat minnen från noll till tolv års ålder för varandra. Här är en sammanfattning Niklas gjort med minnen från AnnaRuna, Johanna, Mari, Linda och Niklas själv.

Noll år

Ett år

Två år
• Jag ser grusvägen ned i dalen. TIll vänster lite träd till höger åkern, efter dalen en backe upp in bland mer träd. Vägen till Rustorp?, där jag bodde de tre första åren.
• Jag minns barnvakten som tvingade mig att gå tjugo meter bakom henne där hon körde vagnen med lillasyster. Och som låste in mig i mitt rum. Jag minns inte hur många dagar det var.

Tre år
• Min lillebror föddes. Vi andra barn var hos en barnvakt. Jag minns förväntan när vi sitter där.
• Jag gick vilse i den stora hallonhäcken. Kommer ihåg känslan av att inte kunna hitta ut, men ändå höra mammas röst utanför. Det var som en labyrint.
• Jag tappade träskon under en cykeltur på trehjulingen. Den åkte ned i diket. Mamma letade och letade, men hittade den inte.
• Jag bröt benet och fick gå i gips. Eller snarare hasa och krypa fram. Folk ritade på gipset. Jag hade blå kjol med hjärtan på hos doktorn. Det var de stora och läskiga höhissen i lagårn. Jag fastnade i den med benen. Vågade inte vara där på flera år sedan.
• Jag går på det som skal bli gräsmatta i Nösslinge, fiser till men det är inte fis, grönt bajs rinner längs mina ben, tycker det är oerhört pinsamt att be om hjälp.
• Jag minns vagt en bilresa till Umeå och Norge. Kanske från foton. Det var en Fiat 600.
• Däremot minns jag bestämt när vi valde och hämtade vår tax. I en korg låg flera ungar. Korgen var ganska hög och jag fick lyftas upp. De små valparna var bruna och svarta. Vi valde en svart.

Fyra år
• Vi åkte roddbåt på den medelstora insjön. Plötsligt kom ett oväder över oss. Vi sökte skydd i ett litet tomt båthus där vi kunde åka in och sitta kvar i båten under tak. Det var fint och dramatiskt.
• Jag hade en kökssoffa i mitt rum. Den var mitt hem. På sommaren minns jag ljudet av markisen på verandan en trappa ned när pappa vevade ut den för att de skulle dricka morgonkafffe.
• Kökssoffan hade kvistar på ryggstödet. Jag fantiserade att de var olika figurer. Jag minns hur jag vaknade i kökssoffan och ropade Välling, Välling. Jag fick alltid välling på sängen.
• Jag drack välling hela förskoleåldern. (Berättar en annan person.) I flaska. Kompisarna var förundrade och följde med hem för att se och pröva. Vi hade också en vällinghiss, med ett snöre ned för trappan. Så jag pinglade bara i klockan, så levererades vällingen med hissen.

Fem år
• Jag släppte sker i golvet. Porslin. Glas. Mat. Mest för att pröva, se vad som hände.. Jag klippte också kompisens lilla syster i fingret med en slö papperskniv. Bara för att se vad som hände. Hon skrek och blodet forsade.
• En på gården var fågelskådare. Han hade hittat en död fågel på grusgången. Han kom in med den och höll den upp och ner ovanför trätrappan till andra våningen. Ur näbben föll en droppe blod ner på trappan. Det var vackert och fruktansvärt. Blodfläcken blev kvar i träet och jag kunde inte gå på det trappsteget på flera år.
• Lillebror föddes. Mormor och morfar var hemma med oss. Mormor gjorde tårtor. Carl-Gustav-tårta med papperskronor på.
• Minns för första gången en utrikesnyhet i tidningen på första sidan. Nåt med Chrusjtjov och Sovjet. Kanske Kubakrisen. Det var i alla fall stora rubriker och jag var stolt för att jag förstod att vara nyfiken.
• Börjar lekis, har min bruna slitna snuttefilt runt halsen i ett naturfärgat snöre. Skall visa mitt guldhjärta runt halsen för någon i klassen då jag är jätte nära att avslöja snuttefilten istället, vilket skulle vara oerhört pinsamt, det är ju min hemlighet. Hemskt.

Sex år
• Jag klippte av min lilla systers långa fina vita hår. Vi lekte frisör. Hon tyckte det var roligt. Åtminstone under tiden. Det gjorde inte föräldrarna när de såg de toviga resterna av det ljuva svallet.
• Jag klippte hål i skärmen till den fina dyra designlampan i taket i barnkammaren. För att ljuset skulle nå överbädden i våningssängen så jag kunde läsa. Det var ju ändå en lampa…
• Någons lillebror hade sönder pianotangenterna på en fin flygel med en trumpinne. Han skulle bara spela. Det gör man ju på flygeln. Elfenbensbitar flög i luften. Det var inte populärt.
• Vi klättrade mycket i träd. Pappa sade att om ni ramlar ner så slår jag er. Så vi skärpte oss och klättrade försiktigt.
• Jag började på lekis. Där träffade jag Lovisa för första gången. Vi umgås fortfarande. Jag minns lokalen.
• Vi fick vikarie på lekis. En storväxt kvinna med en obehaglig vårta. Hemma åt vi alltid smörgås med smör, ost och äpplemos. När jag skulle göra det på lekis förbjöd hon mig och sade att så gör man inte. Vi blev ovänner. Senare hade hon köpt en jul-lykta till mig. Hon bad om förlåtelse, hon ville ha en bra relation.
• Jag fick mitt första syskon och ett nytt liv kom till gården. Han kom i en baby-sitter.
• Jag rymde ofta. Fick enorma vredesutbrott. Flydde till skogsdungen. Skulle sova därute. Återvände dock alltid efter en tid. Lite snopet. När vi hade gäster och jag blev arg bar pappa upp mig på rummet och sade att Nu lugnar du ner dig!

Sju år
• Vi åker till Liseberg med familjen. Den nya bergbanan har invigts och den gamla finns också kvar. Åker båda. Jag tvingas också att sitta längst fram i tungt lastad Flumeridebåt. Vet att jag kommer att bli blöt men pappa hindrar mig när jag försöker krypa bakåt i båten. Jag blir jätteblöt och får låna kläder. Alla tycker det är jätteroligt. Tjugo år senare gör jag exakt samma sak med min systers dotter. Hemskt...
• Jag börjar lågstadiet. Börjar rida.
• Första skoldagen. Jag hade svarta sammetsbyxor med rosa och röda blommor och gröna blad. Mamma tyckte de var så fina, och jag med när jag var hemma. Men nu var det jättehemskt. De stack ut så i skolan.
• Jag åkte skolskjuts varje dag. Minns rädslan att bli våldtagen av busschauffören som snusade och luktade alkohol. Jag skriker och gråter tills det blir bestämt att jag istället skall få stanna kvar längre och bli hämtad av mamma efter jobbet.
• Jag rymmer med en kompis till farbrors sommarstuga som vi har nyckel till. Skriver brev till mamma om var vi är.
• Vi köper hund. Hämtar den i Skåna.
• Jag tyckte om att börja skolan. Svara på frågor. Räcka upp handen. Samtidigt blev jag retad för mitt rödlätta hår. Kallades också Professorn.

Åtta år
• Farmor. Älskade farmor dog. Vi satt i rummet intill badrummet. Mamma och jag satt hopkurade i soffan. Pappa var i badrummet och grät. Det var så konstigt att se honom gråta. Minns begravningen. Det var liksom lite spännande innan. Det var så stort. Var glad och övade på sångerna. Väl i kyrkan blev det totalt sammanbrott och jag grät kopiöst mycket.
• Mamma jobbade på posten. Jag var ofta där. Det fanns larmknapp under diskarna. Direktlarm till polisen. Jag vet inte hur det gick till, men jag råkade sätta på larmet av misstag. Insåg detta med fasa. Mamma kom rusande från paketavdelningen. Ringde till polisen, men de var tvungna att komma, skulle dock stänga av blåljusen. Jag fick åka hem innan polisen kom. För att skonas från detta. Sedan skämdes jag länge när jag var där på posten…
• Jag fick spela Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. Otroligt. Jag var jätteglad.
• Ville börja spela piano eller fiol i musikskolan. Fick inte. Var tvungen att spela blockflöjt ett år först.
• Vi pussade tjejer på skolgården. De var helt fel. Ingen annan höll på med sådant. Vet inte varför vi börjat. Vi var förälskade i en flicka och sprang fram till tjejgänget och stal oss kindpussar…
• Jag umgicks med en busig kille. Vi snattade cigaretter. Eller mer han. Han stoppade ner en limpa i min skolväska på ryggen. Sen gömde vi dem i en minigrotta i skogen. Där smygrökte vi sedan med hetsiga munbloss. Andra tillfällen röktes det fimpar hemifrån, snodda cigaretter från föräldrarna, eller till och med gräs, vanligt gräs i pipa.
• En gång åkte vi fast när vi snattade. Tanten i affären kände igen min kompis och sa till mig att se upp för hans dåliga vanor. Sen tror jag hon ringde hem till hans mamma. Det var otroligt pinsamt.

Nio år
• Det var OS i Calgary. Gunde Svan. Tyckte om att göra arbeten i skolan. Kopiera, göra framsida. Och stolt visa upp hemma.
• Vi var förälskade i en tjej, jag och en kompis. (Ingen annan höll på med sådant.) Till hennes födelsedag köpte vi en ring och lät gravera in hennes (eller var det våra?) namn. Klockan fem på morgonen när hon fyllde år, det var första april, var vi utanför hennes hus och lade presenten i brevlådan. Men som de barn vi var apterade vi också små smällare i brevlådan. Sen gick vi upp i skogen intill och väntade på att de skulle vakna. Där hittade vi glasflaskor som vi kastade och krossade under gryningen. När vi åter smög runt huset ropade hennes mamma in på oss. Vi fick komma in och fick frukost. Vår kärlek lämnade genast köket när vi kom och gick in och övade piano i vardagsrummet. Sen hände inget mer. Förberedelserna och satsningen var stora. Efterverkningarna obefintliga.
• Det var häftigt att krossa glas. Och att panga glödlamporna till gatubelysningen. Jättekul. Inte destruktivt. Bara kul. Men vilken bristande känsla för samhällsansvar och att någon faktiskt måste byta lampor…
• Farmor brukade hyra ett hus i Italien, i Dolomiterna. Nu var hon död, men hela familjen och lite släktingar åkte dit istället. Det var en fin återsamling med farmor i tankarna och åminnelse.
• Nu skall vi lära oss skrivstil, sade fröken. När ni skriver tillräckligt snyggt får ni en bläckpenna. Flera fick en efter bara några dagar. För mig tog det flera veckor. Jag hatade denna lärare. Det blev inte bättre av att mina föräldrar umgicks med henne och hennes man, och att de kom hem till oss på middag.
• Jag var brudnäbb på morbrors bröllop. Festen var på gamla Grand Hotell vid Brunnsparken i Göteborg. Där lärde min morbror mig en klassisk blues/boogie-woogie figur på pianot i festsalen. Min pianistbana tog definitivt en ny fart.
• Vi hade en hemsk gymnastiklärare. En av killarna kunde inte slå kullerbytta. Ändå ställde han upp alla på led och sade att nu gör vi kullerbytta. Sist kom Peter som inte kunde. Så fick han göra om och om med sina misslyckade halvrullningar.
• En annan gång hade någon stulit eller gjort något förbjudet, jag minns inte riktigt vad. Då ställde gymnastikläraren upp oss på led. Sen frågade han en och en om det var han som gjort det. Till sist var det bara en kvar, Peter som inte klarade kullerbyttorna. Då måste det var du, sade läraren. Jag minns inte hur det slutade…

Tio år
• Jag har alltid varit yngst. Nu föddes min kusin. Den första av mina småkusiner. Men när vi hälsade på på BB skämdes jag lite. Vi kom hela släkten med fika och allt, tog över hela BB när vi dukade upp kaffe och smörgåsbröd. Det var alltid så när vi besökte någon. Men jag fick följa med och byta blöja.
• När jag var tio år, på sommaren innan femte klass, var jag med min mamma och syster i Stockholm. Där bodde vi i en lägenhet som min morbror hade. Han studerade på Konstfack. I lägenheten fanns den alldeles nya LP:n Sgt Pepper med The Beatles. Den blev början på en omtumlande, viktig och långvarig kärlek.
• Jag började på allvar med djur. Hade kaninen Hoppsan. Och hamstern Rullan. När jag skulle välja bland hamstrarna tog jag den som såg lite sjuk ut. Ville vara snäll. Jag mötte döden för första gången med dessa djur. Hamstrarna dog snart, och kaninen efter några få år. Jag fick också bekanta mig med skuldkänslor. Hade jag verkligen tagit hand om dem på ett bra sätt? När kaninen dog klippte jag klorna på henne innan hon begravdes. Det hade ju aldrig blivit av innan…
• Jag minns morgonbönen i fjärdeklass. Med levande ljus, fröken som spelar orgel och läser en text. Vi sjunger något och läser Fader Vår. Fint.
• Efter fyran fick jag mina första betyg. I slöjd fick jag en fyra. Detta tyckte inte mina tuffare kompisar om. Jag var ju plugghäst och hade allmänt bra betyg. Då skulle jag inte sticka upp med ett bra betyg också i slöjd. Det gillade dem inte. Det praktiska var deras domäner.
• Nu började det på allvar med djur. En på gården fick sin första häst, Dallas.
• Det var en familj på gården som skilde sig. De skulle flytta. Min lillebror grät. När skulle han nu kunna träffa sin bästa kompis. Jag minns den tryckta stämningen också hemma hos oss. Det var så sorgligt.

Elva år
• Jag började tjuvröka sommaren innan sexan. Vi var ett gäng med nån som var lite äldre. Jag köpte ciggs i kiosken. Till mamma. Commerce med filter. Blåa Blend. Första gången jag rökte blåste jag utåt. Visste inte att man skulle dra inåt.
• Jag öppnade mina sinnen för omvärlden. Intresset för politik och aktivism startade. Jag var med i NSMPD, Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. Sen ville jag bli aktivist men hade inget forum. Det fick bli pälsdjurens situation och djurskyddsföreningen.
• Jag fick min första häst på 11-årsdagen, Polly. Jag fick ögonbindel och vi åkte iväg i bilen. Jag visste precis var vi var och gissade vad som skulle hända. Under tiden tänkte jag "Bara jag inte får Polly!". Jag hade varit skötare för Polly länge och var orolig. Men när de tog bort bindeln och Polly stod där med flätad man och skylt om halsen brast det. Jag var överlycklig och grät. Det blev bra. Fick lite skuldkänslor för att jag tänkt så när föräldrarna gjort sig sådant besvär…
• Jag minns när mor och jag var i köket och de på radio berättade att Robert Kennedy skjutits. Vi pratade om att de alltid skjuter de goda krafterna. Vi hoppades ju att han skulle bli president hösten -68. Senare sköt de också min barndoms stora idol, John Lennon…
• Jag högg mig i foten med en yxa den sommaren på mormor och morfars torp. Höjde yxan över huvudet, högg med all kraft, den touchade kubben och gick rakt in i fotknölen, ankeln, på höger fot. Min mormors syster var där. Hon var mycket kunnig sjuksköterska från Stockholm. Hon tog hand om mig och vi for till sjukhus. Jag fick gips och gick en period på kryckor.
• Jag var med i Vi Unga, en partipolitiskt oberoende organisation som ordnade fritidsaktiviteter för unga. Det blev aldrig att jag fick åka på läger, vilket jag sörjde. Så blev det äntligen en möjlighet, men då skulle de ha rikslägret i min lilla by. Hemma! Men det blev häftigt med tusentals ungdomar, orientering i skogen och annat.

Tolv år
• Min moster gifte sig. Jag var tärna. Jag fick gå hand i hand med en kille. Jag började bli intresserad av killar för första gången.
• Jag började läsa Isfolket av Margit Sandemo. Det blev 47 böcker, som jag läste flera gånger. Jag hade läst alla i nian. De var så bra för de skildrade kvinnor som hade rätt till sexuell lust. De fick till och med samhällets stöd för sin rätt till lust och längtan, till att ha sex.
• Jag började röka dagligen. Detta fortsatte sedan 35 år. I början en handfull cigaretter per dag, på slutet upp emot 30 om dagen.
• Vi började testa alkohol i tolvårsåldern. Det fanns en nyckel till kusinernas föräldrars sommarstuga. Där fanns sprit. Från midsommar. De skulle inte märka nåt om vi tog lite. Vi hällde över lite i flaskan för hårschampo, och gömde den i skogen. Sen när det var dags tog vi fram den och drack upp det. Det smakade hemskt, och vi mådde illa, illa.
• Mamma och pappa ordnade stor rockfest i bygdegården varje år. Då kom alla på förfest hem till oss med brylcreme, skinnbyxor och allt. Själv stod jag ute i stallet och målade om och lyssnade till Eurythmics.
• På ett musikläger sattes en symfoniorkester samman med ungdomar i tolv-femton års ålder från hela Västra Götaland. Där blev jag ihop med en cellist, en kusin till en kompis. Jag tillhörde normalt dem som inte var med i gänget som träffades och hade fester, jag hade aldrig pussat någon. Nu hände det. Vi hade en jätteromans i två veckor på folkhögskolan där vi bodde. Vi spelade Beethoven på dagarna. Vi drack mellanöl och spelade badminton mitt i natten, och vi gjorde ett rekordförsök i tungkyss. Vi kysstes i 37 minuter i ett sträck. Sen sågs vi nästan aldrig mer.
• Ridningen tog fart på allvar när pappa anmälde mig till ett ridläger. Följande sommar hyrde vi hästen Doleron som var orolig och kastade av mig hela tiden. Jag bröt till sist armen när jag föll. Mina föräldrar trodde inte det var något farligt och skickade mig till skolan. De skämdes mycket när jag sedan kom i gips. Doleron lämnades tillbaks och vi hyrde snälla Bella, en welsh pony. Men det tog tid att börja våga rida igen Vi hyrde sedan Lady Py innan vi köpte vår första häst, Danilo. Sen blev det massa hästar. Jag mins hur jag hatade ridlärare som slog hästarna. Ridlärare är ett speciellt släkte. Jag tävlade i hoppning. Jag blev rasande när det gick fel. Men pappas engagemang var otroligt, han körde mig, var med, det var hans stora intresse.
• Jag fick en liten bror när jag var tolv och min syster var tio. Han blev som ett eget litet barn. Tänk hur vi tog hand om honom, nattade, passade, lekte, bytte och matade. Det var fint.
• Vi brukade hänga nere vid sjön. Där fanns omklädningsrum med kiosk och allt. En dag var vi tre killar ensamma där när en man i trettioårsåldern vänligt kom och frågade om vi ville grilla korv och dricka öl med honom samma kväll lite längre bort vid en vik. Jo visst svarade vi. Kanske… Sen minns jag hur vi gick och diskuterade klokt och vuxet vilka risker som fanns. Jag minns att jag tänkte på hur vuxet och klart vi kunde resonera. Vi var tre mot en, vi kunde terrängen och vi beslöt oss för att gå dit. Och det gick bra. Han bodde i villa och hade fru och småbarn. Vi gjorde en brasa, grillade korv och fick var sin Pripps Blå. Själv drack han billigt vitt vin, Vino Bianco. Vi blev fnittriga och allt förlöpte väl.
När jag och min kusin kom hem lite småfulla och flamsiga mötte vi min syster i trappan. Hon berättade att vår farfar dött och att föräldrarna var på sjukhuset. Det blev mycket skuld och sorg. Farfar var en favoritsläkting.
Mannen som bjöd på öl hörde jag inte av mer. Men min busigare kompis hade mer kontakt och var sen i någon slags rättegång efter flera år…

//N

Minnen

2009-09-03T10:39:00.000-07:00

Vi har talat väldigt mycket om hur det var när vi själva var barn. Vi har försökt komma ihåg minst ett minne var från noll års ålder upp till arton år. Niklas har skrivit en sammanfattning av minnena från noll till tolv år.

Minnen noll till tolv år.

Linda, Mari, Johanna och AnnaRuna har sedan själva skrivit ned sina minnen från tretton till arton år. Linda skrev ända från noll till arton.

Lindas minnen.

AnnaRunas minnen.

Maris minnen.

Johannas minnen.

Dagbok 28 augusti 2009

2009-09-03T10:31:00.000-07:00

På förmiddagen var varken Linda eller Samuel med.
Vi talade under samlingen om tänkbara teman och nämnde bland annat följande.
Lekutrymme, sorg, verklighetsbaserat bemötande, hur barn tar ansvar för andra, styr upp, skilsmässor och om att det måste finnas med ljusa eller positiva berättelser.

Förmiddagens improvisationer
Efter detta gjorde Johanna, Mari, AnnaRuna och Niklas en uppvärmning med först kram-kull och sedan en rörelseimprovisation, där av oss ledde och de andra följde efter.
Vi hade sedan bestämt oss för att göra en improvisation utifrån en situatione med ett barn som inte får ett verkligt bemötande av sina föräldrar när hon vill visa och berätta saker. Hon möts med vänliga men frånvarande svar av föräldrarna, samtidigt som pappa försöker göra oxfilé och mamma betalar räkningar och planerar kalendern.
Det blir en trettio minuters improvisation där Mari som barn vill berätta att de talat om Rwanda i skolan. Att det finns minor där och att barnen där får ben och armar bortsprängda. Mari och hennes kompisar har sedan lekt minfält på gymnastiken. Detta är ett nytt spår som skulle kunna föra in ett antikrigstema. Lägg märke till Johannas berättelse om råttor som minröjare.
Vi stannar sedan upp, talar om vad vi gjort och bestämmer oss för att göra om improvisationen, men nu tillåta oss att gestalta lite mer fritt och kunna stanna i upprepningar, rörelsesekvenser och annat. Denna gång blir middagsbordet en liten pärla där vi fastnar i en improvisation på orden "Å va gott" och minorna smäller "Poff! Poff!" Det blev riktigt intressant.
Sedan gjorde vi ytterligare varianter på denna improvisation och avlutade med en där vi bara skulle använda rörelser och ljud. Ord fick användas bara om man sjöng dem. Niklas spelade gitarr.
Mycket meningsfullt att ta om improvisationerna och analysera. Bra material i detta med minor och Rwanda.

Eftermiddagen
Vi inledde med att lyssna till tio minuter av Peter Englunds sommarprogram där han talar om minnen. Det finns i sin helhet på sr.se. Vi talade om hur detta att minnas är ett sätt att bevara det förgängliga. Hur de som dött lever vidare genom våra minnen, hos oss. Detta blev ändå tydligare när vi lyssnade till programmet "Barnen" från 21 augusti, där tolvåringar berättar om närstående som dött. En synskadad kille berättade om sin kärlek till Lisa som dött. Det var sakligt, rättframt och delvis på rimmad dikt. Vi grät. (Finns på http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_barnen_090821110036.mp3)
Sedan bestämde vi oss för att pröva Niklas historia "Borta". Den handlar om en mamma och hennes två döttrar som sitter och samtalar. Pappa har precis dött i en bilolycka och de försöker förstå. De undrar om de kan gå och se kroppen eller om han är för sargad. Det blir en läsning av Niklas text som sedan övergår i en fin improvisation där AnnaRuna är mamma, Johanna elvaårig dotter och Mari treårig dotter. De försöker förstå, fungera, styra upp praktiska ting och komma fram till om det går att se kroppen. Efter ett samtal till begravningsentreprenören kommer de fram till att det nog inte är så lämpligt.
Åter en bra och realistisk improvisation. Mest bränner det ofta till när det finns motstånd i gestaltningen, som till exempel när Johanna viskar till mamma AnnaRuna upprepade gånger och vi inte hör vad hon säger. Då blir vi nyfikna.
Vi gör sedan flera varianter av denna improvisation. I de två sista har vi tre olika rum som är åtskilda av tejp. I det vänstra får man vara glad, i det mittersta är man praktisk och till höger är man ledsen. Detta blir förvånansvärt organiskt och i den sista improvisationen använder vi inga ord utan det blir ett slags dansverk till Niklas gitarrmusik.
Vi fick dessutom märkliga ljudeffekter. När vi började den första improvisationen med att läsa Niklas text hann Johanna läsa "Pappa är i himlen nu. Det är Gud som hämtat hem honom." Då började kyrkklockor ringa utanför replokalen. Overkligt! De ringde sen en gång till. I de sista improvisationerna dränktes musiken av en mäktig ljudeffekt i det att ett skyfall smattrade på plåttaket ovanför vår Black Box i Angered.
Vi avslutade med samtal om att detta sätt att arbeta känns vettigt. Och att vi här faktiskt har två avsnitt som skulle kunna vara med i en pjäs. Till nästa vecka får alla i uppgift att tänka ut tre-fem teman man vill ta upp och en situation, som vi kan utgå och improvisera från. Åter en givande vecka och mycket bra material.

///Niklas

Dagbok 27 augusti

2009-09-03T10:26:00.000-07:00

Vi träffades kl nio för två nya arbetsdagar, denna gång på Angeredsteatern, andra stället. Vi började med att utlösa larmet, men får hjälp att avstyra det. Trevligt att få se Angeredsteaterns kontor, hälsa på Lisa från Barnteaterakademin och prata med Ulrich som är chef. De har en stor fin Black Box där vi får repa.

Samuel är inte med och vi börjar med en timmes uppsummering av hur det varit och samtal om vad vi skall göra dessa två dagar. Vi talar om hur minnet fungerar och hur föräldrarnas minne ibland kan skilja sig från de egna, barnens. Alla våra minnen som vi talat om och skrivit ner har satt igång processer hos alla och flera har samtalat med sina föräldrar för att stämma av och få reda på mer.
Vi talar sedan om tänkbara teman som sorg, skilsmässa, brytningen barn-vuxen, de sociala maktspelen och hur barn tar ansvar för de som är svaga. Vi pratar om den självgenererade ledsenheten i Sånglösa och hur deppiga ungdomar ibland talar om att de har det för bra, att det är därför de skapar sig egna problem, väljer att alltid se det svåra. Vi talar också om alla medier som så präglar livet idag. Någon berättar om hur barn umgås på internet på kvällen och natten och ibland kommer till skolan med konflikter som inte fanns när de lämnade varandra dagen innan. Idag finns aldrig någon medietystnad. Det ställer stora krav på individen att välja och välja bort.

Barndomspsykologi
Klockan halv elva fick vi besök av Birgitta Rydén som är barnpsykologi och psykoterapeut, tillika Niklas mor. Hon talade med oss i två timmar om våra tankar, minnen och om forskning, utvecklingspsykologi och mycket annat som blev väldigt uppskattat i gruppen. Det kändes väldigt skönt att efter våra egna samtal om barndomen få möta någon med både stor erfarenhet och formell kunskap om området. Birgitta talade om hur barn utvecklas fram till sjutton års ålder. Om gamla idéer om latensålder och utvecklingspsykologi som idag fått nyanseras och blivit mer mångfasetterade. Hon berättade om hur nioåringar ofta (ungefärlig ålder) får en begynnande självinsikt som kan skapa försiktighet och oro. I tolvårsåldern summerar man och är ganska vuxen. Sedan kommer en turbulent period av pubertet som landar först i sjuttonårsåldern.
Birgitta sade många kloka saker kring detta som kanske kommer att sammanfattas på annan plats.
Många saker fastnade. Barn lever i världar som är så fokuserade på görande och prestation. Det finns så få forum för samtal, analys och reflektion. Det borde finnas i skolan. Vi talar om hur viktigt det är att få bli sedd, att få bekräftelse, och om skillnaden mellan att se och möta någon på riktigt, med närvaro i nuet, och att göra det med en frånvarande jargong. Alltså skillnaden mellan mekaniska och verkliga möten. Vi talar också om lekutrymme och att lek och liknande aktiviteter som startar i lust kan kvävas av olika upplevda krav och förbud man själv eller andra lägger på. I terapi försöker man ibland få kontakt med förmågan att leka, finna ett lekutrymme, för att börja hitta tillbaks till de egna impulserna och någon slags lust.
Jag hoppas Birgitta kan följa vårt arbete vidare.

Niklas skisser
Efter lunch hade vi en kort uppvärmning. Därefter läste vi åter Niklas skisser till fem barnpjäser igen. De finns att lyssna till via länken till höger. Sedan avslutade vi dagen med improvisationer med Johanna, Mari och AnnaRuna på golvet. Vi utgick från två olika scener ur vår bank av minnen som vi samlat på oss.
Den första handlade om när Niklas och två vänner i tolvårsåldern blev bjudna på öl och grillning av en man i trettioårsålder. I improvisationen fick vi följa deras diskussion om huruvida de skulle våga gå och träffa mannen eller inte. De bestämde sig till sist för att gå och där slutade improvisationen.
I improvisation nummer två skulle tre flickor rymma till farbrors sommarstuga dit de har nyckel hemma och kanske sova över där. De är tveksamma men när Mari berättar att det finns sprit där väger nyfikenheten över. Väl där får vi se deras första gemensamma fylla efter att de druckit Baileys. Sedan visar det sig att en av flickorna vet var nyckeln till kyrkan i byn finns och de funderar på att fortsätta sin fest där…
Två roliga improvisationer. Kul att komma upp på golvet igen.

//Niklas

Dagbok 20 augusti

2009-08-20T12:34:00.000-07:00

090820 Playblogg

Hela förmiddagen ägnade vi åt samtal. Dels om minnen och dels om strukturen för höstens arbete.

Lösa tankar och minnen från skolan

Språnget från 13-15 år är enormt. Sommaren innan sjuan söker man en ny identitet. Som skall fungera på högstadiet. Det är på högstadiet man börjar interagera med folk som man inte har en relation till.

Vi pratar nästan bara om skolan. Det är det vi kommer att tänka på. Inte hur det var hemma eller på sommarlovet. Det verkar som om skolan var det som var jobbigt. Åtminstone för oss.

Några i gruppen hade samma sociala strukturer kring sig både i skolan och på fritiden, med samma kompisar och hierarkier. Andra har tvärtom upplevt att hemma, på gatan, i kvarteret, gäller andra kompisar och andra regler. Här kan man leka med folk i olika åldrar, tjejer och killar tillsammans. I skolan skall man vara "rätt", och med "rätt" folk. Hemma kan man leka med lillsyrrans dockor eller han, töntetn, som man inte kan vara med i skolan, men som egentligen är helt OK. Lekarna hemma var ofta mer avancerade. Här vågade man ta större grepp och samla gruppen och dela ut regler.

Läraren säger att nu skall jag vara snäll: Idag får ni välja vem ni vill arbeta med själva, men för den som inte blev vald av någon var detta en katastrof.

Någon satte upp alla sina gosedjur i klädkammaren och höll tal till dem. Om det inte blivit bättre om ett år tar jag livet av mig!

Minnen, radera sig själv, vad vi vill

Vi har nu pratat om minnen i tre dagar. Det är fascinerande och det kommer fler hela tiden när man tänker. Det är som om det öppnas nya vägar till dolda gömslen i hjärnan. Intressant.

På något vis söker vi förstå hur en elvaåring tänker, känner och är. Vad vi var när vi var elva. Är det detta pjäsen skall handla om?

Eller skall vi utgå från var vi är nu. Vad vi nu som vuxna vill ge elvaåringarna i publiken. Går det att kombinera? Men vad vill vi ge?

Kanske bilder av en möjlig livslust, av integritet, av en förmåga att kunna fatta egna val. Vad vill du själv? Att stärka tron på möjligheten att själv kunna välja.

I skolan förhåller man sig hela tiden till sociala strukturer och hierarkier som krymper människor. Man finns bara i relation till andra, efter vilka man umgås med och vad man gjort, inte efter vad man vill själv.

Man raderar sig själv i omgångar under uppväxten. Vi vill ge en motvision och visa på en möjlig självrespekt.

Mer blandade tankar

Förr fick man prata med föräldrarna när man ringde en kompis. I dag har alla mobil och kontakten sker mellan barnen direkt och de vuxna har ingen koll.

Hur har barnen det idag? Är det tuffare? En idé:

En gammal kvinna och ett barn talar om barndomen. om hur det är och om hur det var.

Man kan skaffa attribut eller kläder som förknippas med det tuffa gänget. Men man känner sig som en fuskare, nån som köpt sig en tillfällig plats till vilken man egentligen inte har någon biljett.

En vikarie ordnade på svenskalektionen en fiktiv debatt. Den skulle handla om huruvida homosexuella skulle ha rätt att adoptera barn. Ja-sidan vann en jordskredsseger. Efteråt sade läraren att hon skulle ta sista ordet i kraft av sin roll. Så berättade hon att Gud skapat mannen och kvinnan till att leva samman och föra släktet vidare. Allt annat är en avart och onaturlig manipulation av skapelsen.

Skolimprovisation

AnnaRuna, Johanna, Mari och Niklas gjorde en lång och givande improvisation under eftermiddagen. De gestaltade först en gymnastiklektion där två elever skulle välja lag till fotbollen. Välja och välja bort. Därefter en korridorscen med elaka ben som är svåra att passera. Sen ett grupparbete i svenska där man åter skall välja partner. Ingen vill vara med Kristin, men Mari förbarmar sig.

Om form och stil

Niklas, Samuel och Linda samtalade efteråt om hur pjäsens form kan komma att se ut. Flera aspekter diskuterades.

Vi måste inte berätta linjärt, från A-Ö. Vi kan göra fristående tablåer eller använda någon slags short-cuts teknik.

Vad gäller texten kommer dialogen att vara realistisk. Men vi tar alla för givet att detta kan brytas och varieras med partier av magisk realism, där overkliga och oväntade saker händer. Att partier med repetition, rimmade texter och poetiska avsnitt kan stanna av och gestalta texten. Det handlar om stilisering och förhöjning.

Ett varnande ord höjs för att låta vuxna spela barn. Bör diskuteras.

Just nu ser det ut som om de sociala spelens makt över individen i skolan kommer att vara ett viktigt tema. Liksom brytningen mellan barn och tonåring.

//Niklas

Dagbok 19 augusti

2009-08-19T10:46:00.000-07:00

Dagbok 19 augusti 2009

Idag inledde PLAY Teaterkonst höstens resa mot ett barnteatermanus som skall skrivas av Niklas Rydén. Vi är denna vecka på Masthuggsteatern i deras studio. Det är en koncentrerad och helt OK plats för utforskande.

Bland familjer och hästtjejer
Efter allmän uppdatering efter sju veckors sommaruppehåll ägnade vi förmiddagen åt olika övningar och improvisationer. Vi gjorde bland annat relationsstatyer på olika teman som Samuel ropade ut. "Skilsmässofamilj med tre barn", "Jul i kärnfamilj", "Familjemiddag" eller "Familjebegravning" ropade han och vi gjorde spontana "statyer". Sedan gjorde vi en rörlig, men tyst improvisation på tema "Familjemiddag". Med en bångstyrig dotter som bara vill spela dataspel är en middag ett tufft projekt att sy samman…
Förmiddagens huvudimprovisation hade som uppgift att gestalta drömmar hos en tioåring. Eftersom alla som deltog på golvet var kvinnor med förflutet som hästtjejer kom det att bli två improvisationer med tre hästtjejer och lika många låtsashästar. Först en gång med ord, sedan utan. Vi fick ta del av hästlivets vedermödor, konkurrensen om hästarna på ridskolan, drömmen om en egen häst, men också gemenskap, hästarnas bångstyrighet och glädjen att rida. Samtalet avslutades med samtal om hästlivets genusaspekter, i vilken ålder identiteten som hästtjej kan bli problematisk och den ekonomiska aspekten. När man blir äldre måste man ha egen häst. Det kan komma att ta alla resurser barnen och familjen har, såväl tidsmässigt som ekonomiskt.

Blogg
Eftermiddagen ägnades åt två samtal. Det ena om bloggen och dess filmer, det andra om möjliga teman och barndomens fasor.
Alla var överens om att denna blogg är ett viktigt verktyg i vårt arbete och texterna uppskattas av alla.
Vi hade däremot ett bra samtal om huruvida man skall lägga ut långa, oredigerade filmer från improvisationer. Det visade sig att det i gruppen finns deltagare som känner sig klart obekväma med detta. De menar att man vill kunna agera fritt när man leker och improviserar, att det lätt blir att man blir ofri om man vet att det publiceras offentligt, och att det överhuvud taget känns obekvämt. Detta är väldigt naturliga synpunkter som vi självklart tar på allvar och som tål en kommentar.
Niklas tar redan idag bort filmerna från bloggen. Tanken med att lägga upp utförliga filmer är att de skall kunna ses av deltagarna och andra som deltar i processen. Samtidigt får man en offentlig dokumentation med fullständig transparens. Att de är offentligt tillgängliga för alla som söker på något av våra namn är egentligen inte ett mål, men det blir de. Därför tar vi bort de långa filmerna och gör dem tillgängliga bara för gruppen på en server. På så sätt kan vi ändå använda dem som ett arbetsverktyg.
Däremot diskuterade vi att kanske lägga ut korta filmer med utdrag från arbetet. Detta får sedan utvärderas i gruppen. Det får dock inte innebära för mycket merarbete.
Niklas berättade att det kan visa sig vara ett för stort arbete att filma allt, komprimera det och lägga upp det. Speciellt om det skall klippas. Niklas åtar sig sålunda att skriva text/dagbok efter varje arbetsdag. Hur vi skall göra den filmade dokumentationen och vem som skall göra det får växa fram i dialog de närmsta arbetsdagarna, för givetvis skall processen dokumenteras på film.
I samtalet kommenterades att det är bra att det i texten inte nämns vem som säger vad, en avpersonifiering som gör det enklare att acceptera den offentliga presentationen. Det talades också om att ljudinspelning är nåt helt annat än film. Det är okej att lägga ut mer ocensurerat. Detta gäller även stillbild.

Ramar och teman
Resten av dagen ägnades åt samtal om möjliga ramar och teman, samt om olika erfarenheter från barndomen.
Ganska snart måste vi börja sätta upp någon slags ramar för vårt arbete. Ramar som gäller tidsplan, målgrupp och framförallt tema, ämne. Under arbetet i somras pratade vi om tema på gömma och gömda. Vi hade också Niklas skisser med drogproblem, fattigdom, död, sånglöshet och annat. Det har också funnits en återkommande tråd i detta med brytningen mellan att vara barn och tonåring/vuxen. Den period när man till exempel börjar högstadiet och plötsligt skall mäta sig med femtonåringarna på skolgården. Det finns många spännande aspekter på denna period som kanske också är en möjlig startpunkt.

Låtsaskompisar, klubbar och skuldkänslor
Barndomen är full av mindre behagliga upplevelser. Vi talade om låtsaskompisar några av oss haft som viktiga inslag i lek och fantasi, och hur sådana kan bli del i maktspel mellan barn. Kanske är detta ett ämne?
Ett viktigt tema under eftermiddagen var hur man väljer och inte väljer sina kompisar. Flera hade erfarenheter av att ta ansvar för och umgås med barn som hade det svårt och som man egentligen inte ville vara med. Ibland av eget samvete, ibland för att de vuxna ville det. Kan inte du leka med Pelle, han är så ensam... Detta skapar lätt skuldkänslor och tyngd. En berättelse handlade om en sådan relation som pågått ända in i vuxen ålder.
En del barn har svårt att få lov att vara ensamma. Det kan vara föräldrarna som trycker på eller kompisarna och det kan vara väldigt svårt att säga nej. Om man inte säger nej blir man själv missnöjd, säger man nej får man skuldkänslor.
Vi talade om att det bland tjejer oftare finns en speciell typ av konkurrens och att det redan på lågstadiet är vanligt med klubbar och liknande sammanslutningar, ofta två och två. Utanförskap, svartsjuka och oheliga allianser hör till vardagen i denna tuffa värld. Är den annorlunda bland killar?

De hemska valen
I sexan måste man välja vilka man vill gå med på högstadiet, och därmed vilka man inte vill gå med. På gymnastiklektionen väljs lagen på lärarens uppmaning av barnen själva. De sämsta kommer sist. Flera minns detta som svåra situationer. Antingen för att man var bland de sista, eller att man som den som valde kunde känna ansvar för de sämre, och därför välja dem tidigare än man förväntades. Åter ansvar och skuld…
Eller när man skall ha kalas. Vilka skall man bjuda. Alla? Är det mest rättvist? Men om man inte vill…
Lucia. Välja Lucia. Snacka om att befästa könsroller och konservativa hierarkier i skolåldern.
Som vuxen har man i bästa fall möjlighet att välja eller välja bort sammanhang för att undvika den här typen av situationer och över huvud taget undvika sammanhang där man inte fungerar eller mår bra.
Barnen däremot, måste gå i skolan eller leka med gänget på gatan där föräldrarna bestämt att man skall bo. Det är alltid de vuxna som sätter spelreglerna. Och skoltiden är närmast evigt lång.
Behöver barn verkligen denna långa kaotiska, orättvisa och utsatta period utan egen kontroll? Eller skulle man kunna ersätta den med något annat? Där barnens egna villkor och strukturer har större betydelse?

Till sist
Talade vi om att bjuda in en barnpsykolog för inspirationssamtal. Niklas kollar.
Rekommenderades Filippa Bark & Döden på SVTPlay.
Kanske vi skall lyssna lite på Fråga Barnen i P1.
Fick vi i uppgift inför morgondagen att rita en karta över den sociala strukturen i klassen på mellanstadiet. Och att teckna ned ett minne från varje år från det man föddes tills man fyllt arton.

//Niklas

Tankar och idéer 1 juli

2009-08-16T11:03:00.004-07:00

Vad skall det handla om? Vad skall vi ha för tema? Allt detta är ju fortfarande helt öppet även om det finns förslag. Vi vill alla att det skall vara något angeläget, något som berör, som inte värjer för de stora frågorna eller det svåra. Samtidigt vill vi inte göra plakatteater. Någon påpekade hur ungdomar direkt vet när någon vill ”ta upp” en fråga med dem, till exempel i en pjäs.

Nej vårt projekt måste bottna i saga, fantasi, lek och konst. Men också vara angeläget. Av Niklas olika skisser väckte dels den sagoaktiga ”Sånglösa” och fantasyberättelsen ”Lasse o gröna zebran” mest engagemang.

Ett tema kom vi att tala om. Ett öppet sådant. Gömda, gömma, att vara gömd, att gömma något. Är det en väg? Kanske… Vi får se…

Vi har också talat om målgrupp. Det lutar åt mellanstadieåldern. Där kan vi vara fria att arbeta mer avancerat med text än om vi till exempel vände oss till förskolebarn. Vi skulle också kunna tänka högstadium eller gymnasium. Ja, det skulle kännas bra. Men nej, mellanstadiet blir det denna gång. En utmaning precis i brottet mellan småbarn och ung vuxen tonåring. Barn och vuxen på en gång.

Det är tankeväckande utifrån Niklas skisser hur mycket historia det faktiskt blir av bara två till tre sidor text. Det hinner uppstå en hel värld som går att diskutera, känna igen, förstå, tänka ut en fortsättning på. Hmm…

Vi talade om vad som kan vara den värsta hemligheten som ett barn i tolvårsåldern kan bära. Man kanske gör något som oavsiktligt blir ett brott. Vandalism, bus som går fel. Kompisen blir förgiftad av sprit. Leken med eld som går överstyr. När det blir för stort. Man är så liten att man inte förstår vad som kan bli konsekvenserna. Tänk om man blir dömd…

I gruppen fanns två historier om lek med eld i gräs och skog. I ena fallet spred sig elden rakt mot ett torp där faster låg och vilade. Efter viss inledande osäkerhet sade barnen till, och elden gick att släcka. I det andra fallet berättade Niklas om hur han som åttaåring eldar gräs i skogen. Elden sprider sig okontrollerat, han springer hem och ber sin mor ringa brandkåren. Han säger att han såg några andra tända på och att elden spred sig… Brandkåren kom och elden släcktes, men några tusen kvadratmeter brann. Hur han på håll stod där med skammen, paniken och litenheten och såg de stora brandbilarna med de vuxna som arbetade.

Vi talade om situationer där man som barn vill vara sann och berätta hur det är, på riktigt, och att detta borde vara det enda rätta. Men hur man lär sig att sanningen ibland blir värre än lögnen. Att följderna blir mindre om man till exempel ljuger och säger att det var någon annan. Det är värre att vara sann. Hemskt!

Vi kom att tala om brytningsperioden mellan vuxen och barn. Hur man kan vilja vara vuxen och cool och till exempel röka, samtidigt som man vill leka med Barbie. En komplicerad period.

Sexualiteten kommer också då, det är ännu en brytning.

Film
Mari om cigaretter och Barbie

Man är mycket i sin fantasi i vissa åldrar. Hur man till exempel kan uppslukas av detaljer i nuet. Bara gå in i en lek med en liten grej. Eller att:
Nu gör jag nåt jag egentligen inte får. Jag karvar i bänken, det händer inte. Jag släpper porslin i golvet, saftflaskan också, och ser vad som händer. Man vet på ett sätt egentligen, men måste ändå pröva…

Samtalet kom in på ensam och ledsen. Hur man kan göra sig själv ledsen, för att man är ledsen. För att man är ensam.
”Sånglösa” handlar om den bottenlösa osäkerheten inför att inte klara något man vill kunna. Men också den självgenererade ledsenhet och missnöjsamhet med livet som vi väl alla smakat på, eller smakar på, som finns bland oss. Även hos de små.
När man är liten tror man nog att man är ganska ensam om allt. För att man inte verbaliserar. Vad gäller till exempel sorg, ensamhet och andra existentiella frågor. Föräldrarna har givetvis en stor roll att spela här.

Det verkar som om de stora frågorna är närvarande när man är liten och när man är gammal. Inte mitt i livet. Då har man inte tid. Då måste man vara stark och kan inte ägna sig åt problem. När man är liten är det ju första gången man tänker på dessa frågor. De blir då så verkliga och viktiga. Och måste respekteras. Varför lever vi? Varför dör vi? Varför är livet så kort? Och varför är det så ensamt…

Vi pratade om hur fel det kan bli för ett barn när föreställningar som är viktiga blir avfärdade av vuxna. Två exempel från gruppen:
Den lilla flickan som har en känsla av att hon minns saker hon knappast kan ha upplevt och som framkastar idén att det kanske finns kollektiva, nedärvda minnen. Detta avfärdas bryskt av vuxenvärlden som dumheter. Vad skall man säga…
Eller om det lilla barnet som stod ut med de morgontidiga bilresorna till skolan genom skogen eftersom hon tillsammans med föräldrarna kunde se älvorna leka på tjärnen. Om hur hela denna fantasi slogs i kras av en lärare som avfärdade det som fånigt trams. Det finns inga älvor…
Man undrar om det är en missriktad oro för att barnet skall bli fellärt. Eller att det handlar om ren inneboende ondska. Om Lusten att krossa. Det som lever. Det Goda.

Till sist pratade vi om hierarkier och popularitet i skolan. Om de förhatliga listorna i klassen på mellanstadiet där det regelbundet genomfördes omröstningar om killarnas och tjejernas popularitet. Om det djupa föraktet för sig själv som kom ur att vara en av de längst ned på listan. Om hur det var att ändå ha kompisar på den övre halvan. Eller om chocken att plötsligt bli inbjuden till en ”fest” med hippa gänget, de på övre halvan. Eller om hur det var att vara tjej på nedre halvan, men vara bra på att slåss. Det var okej. Ibland.

Många tankar. Redan…

//N

1 juli 2009

2009-08-16T11:03:00.003-07:00

Vår andra dag började vi direkt klockan tio på golvet med uppvärmning. Sedan följde en övning där vi fick i uppgift att gå ut på stan.

Den här gången skulle vi arbeta två och två. Uppdraget var att gå ut och hitta på en egen gata. En helt ihopfantiserad, eller en verklig som kunde formas om. Vi skulle skapa en gata, vad som finns där och vad som händer där. Vi skulle ge den ett namn.

Niklas Rydén (undertecknad) arbetade tillsammans med AnnaRuna Kask. Vi fastnade för Värmlandsgatan, som går från Stenabåtarnas terminal magnifikt upp mot Oskar Fredriks kyrka. I vår fantasi planerade vi om den här delen av staden fullständigt och lät den bli göteborgarnas favoritstråk för konst, kultur och möten. Vi tog bort Stena-terminalen som på ett så flagrant sätt omöjliggör de boendes kontakt med vattnet. Där placerade vi istället en flytande bassäng med utomhusbad på sommaren och isbana på vintern. Vi lät bygga ett magnifikt kulturhus nere vid kajen och gjorde om hela gatan till en gata för upplevelser. Införde krav på fastighetsägare att upplåta all gatuyta till småskalig alternativ handel med subventionerad, låg hyra. Vi byggde en läckert designad vattenrutschbana för stora och små över en av trottoarerna, hela vägen från kyrkan och ända ned i hamnbassängen.

Vår fantasi visste inga gränser och flög iväg tillsammans med tiden. Efter att ha samlats igen fick vi i uppgift att i en improvisation berätta en episod från vår påhittade gata. Dessa tre improvisationer blev häftiga. En om en vattenrutschbana som ockuperats av fåglar, en om två ensamstående mödrar på var sin sida om gatan, en rik och en fattig. Och en improvisation som var en barnpjäs i sig själv.
Först efteråt berättade vi om våra gator, hur vi tänkt oss dem, och hur historierna egentligen hängde ihop.

Sedan var det dags för mat…

Lunch

Efter lunch gick vi över till Niklas Rydéns barnteater-skisser.
Niklas hade veckan innan, på semester i Bingsjö, skrivit fem inledningar till barnmanus. De var mellan tretusen och sextusen tecken långa, alltså några sidor. De är helt fristående och har sinsemellan olika utgångspunkter. Vi läste under eftermiddagen alla dessa manus och hamnade sedan i mycket inspirerade diskussioner om vad det innebär att vara barn, om lycka, olycka, gränser, förbud, om att bli vuxen och mycket annat.

Läs manusskisserna och lyssna till uppläsning här.

Läs mer om våra tankar och samtal under dagen här.

Dag två avlutades med en utvärdering och alla var ännu mer nöjda med gruppen och började känna sig helt trygga. Redan. De personliga och inspirerande samtalen om barndomen, improvisationerna, fantiserandet tillsammans, och alla pjäs-skisser. Vi skildes inför sommaren med mersmak och stor lust att fortsätta den nittonde augusti.

//Niklas

30 juni 2009

2009-08-16T11:03:00.001-07:00

Så har vi startat. En varm dag mitt i sommaren inleder vi vår gemensamma process mot ett barnteatermanus med fika på gården utanför Masthuggsteatern där vi lånat lokal. I betongförorten som hamnat mitt i centrum börjar vi med att berätta om oss själva för varandra.

Johanna Zandén, AnnaRuna Kask och Mari Persson är skådespelare och har tidigare arbetat med Play. Det har också Samuel Ek som är dramaturg och Linda Wallgren, scenograf. Niklas Rydén berättar om sitt förflutna inom musikterapi, numer är han konstnärlig ledare för Atalante och operakompositör.

Här är korta filmer från några av presentationerna:

Tillsammans skall vi träffas ett antal gånger för att skapa underlag för ett manus. Alla är nog lite nervösa, men det känns kul, vi går snart in i replokalen och har ett samtal om vad det är vi skall göra. Vi lägger också ett tidsschema för alla träffar. Sedan går vi upp på golvet och gör en lek, en uppvärmning tillsammans.

Uppvärmning

Därefter får vi dagens uppgift av Samuel. Vi skall vandra Andra Långgatan fram till Järntorget och skriva ned sådant vi ser och sådant som händer. Målet är att ta in omvärlden och sätta igång lek och fantasi. Vi har trettio minuter på oss. Det visar sig vara en väldigt kort tid och vår lunch blir något försenad.

Efter lunch redogör vi var och en för vad vi sett. Det är mycket, det är med delvis olika blickar, och det är ett inspirerande material.

Andra Långgatan

Vi kommer sedan till dagens improvisationer. Uppdelade i två olika grupper fick vi i uppdrag att sätta samman en improvisation med material från våra observationer på Andra Långgatan. Det blev kreativt och underhållande och vi var alla lättade över att ha kommit upp på golvet direkt.

Vi avslutade med en kort utvärdering och pratade om hur mycket som kommer ur små iakttagelser, hur nervösa alla faktiskt är för att gå upp på golvet och hur skönt det var att bara sätta igång. Om hur fort tiden går, om att vi inte får sitta och fika för länge innan vi börjar, om prestationsångest och om hur bra det känns.

En positiv första dag. Socialt, i samtal och uppe på golvet. Kul!

//Niklas

Grovmanus

2009-08-16T11:01:00.000-07:00

Vad är det egentligen vi fått i uppdrag av Barnakademin att göra? Ett grovmanus. Ja, vi skall leverera ett grovmanus till en barnteaterpjäs. Men vad är det? Vad vi förstår är det ett manus med en berättelse som i princip är utlagd i hela sin längd, men som inte är genomgången och nagelfaren i sådana redaktionella och dramaturgiska processer som alltid vidtar efter att ett första förslag presenterats. Detta skall vara ett slags första förslag.
Vad gäller ersättningen/dramatikerarvodet i detta fall viktar Barnakademin arbetet med ett sådant grovmanus till att vara en tredjedel av arbetet fram till ett färdigt manus.

Så om vi vill gå vidare mot en uppsättning längre fram måste först manus färdigställas i en slutlig form. Sedan skall former och plats för en uppsättning bestämmas och arbetet med finansiering och projektering starta. Allt talar väl för att Play Teaterkonst kommer att vilja göra en uppsättning av vår barnpjäs, kanske under 2010. Det ser vi fram emot.

//Niklas

Tidsplan

2009-08-16T10:58:00.001-07:00

Vi började planera under våren 2009, i maj fick vi klartecken att köra och gruppen som skulle arbeta kunde bestämmas.

Projektplan

Så här ser projektplanen och målsättningen ut just nu.

v 34, 19-21/8, uppstart, improvisationer, samtal

v 35, 27-28, psykologträff, studiebesök centrumskola, fortsatt lab

v 36, 3-4/9, studiebesök förortsskola, fortsatt lab

v 38, 12-15/9, barn kommer och besöker oss

v, 41, 5/10, presentation synopsis första version

v 43, 20-21/9, synopsis definitivt, test av första texter, testa ed barngrupp

v 46, 12-13/9, testa text

Sedan träffar i nov-dec med färdig text.

Processdagar
30/6-1/7, tis-ons
19-21/8, ons-fre
27-28/8, tor-fre
3-4/9, tor-fre
12-15/9, lör-tis

Från den 22/9 manusarbete och möten mellan Niklas och Samuel

Gemensamma avstämningar
5/10, mån, kl 15-21
20-21/10, tis-ons

Sedan kanske slutavstämning i december.
Redovisning och överlämnande planeras ske i januari 2010.

Niklas fem manusskisser

2009-08-16T10:57:00.001-07:00

.
Niklas Rydén skriver på tunet i Bingsjö

I juni var Niklas Rydén på semester i Bingsjö. Han bodde på den kulturmärkta Danielsgården där bland andra Carl Larsson var en frekvent gäst. Med sig hade han 20 barnböcker för olika åldrar och en ambition att pröva pennan som dramatiker för barn.
Rydén läste under veckan många av böckerna och fem eftermiddagar satt han faktiskt på tunet mellan ladan, sommarstugan och mangårdsbyggnaden och skrev inledningen till fem olika barnpjäser. Bara för att pröva, för att göra. Dessa skisser finns alla här i helt oredigerat skick.

Lasse och den gröna zebran
En galen saga i fantasy-stil.
Läs
Pdf
Reading (film)

Bensinen
Naken realism med tuff attityd, härliga busstreck och mera.
Läs
Pdf
Reading (film)

Sånglösa
Saga att vilja men inte kunna sjunga. Med Ugglan och Flickan.
Läs
Pdf
Reading (film)

Klasskassan
Socialrealism om stöld, fattigdom, misshandel och om att ställa upp.
Läs
Pdf
Reading (film)

Borta
Om när någon nära dör i en olycka. Tungt.
Läs
Pdf
Reading (film) (fungerar ej just nu)

Metod

2009-08-16T10:53:00.002-07:00

Här följer några reflektioner om den metodik vi vill använda och utveckla under processen.
Den grundläggande tanken är att en grupp tillsammans leker, reflekterar och samtalar fram till dess att en berättelse som kan ligga till grund för ett manus har vuxit fram. Alla medarbetare är professionella inom sina fält, skådespeleri, dramatik, dramaturgi och scenografi.

Gruppen
Den grupp som skall genomföra processen består av tre skådespelare, en dramaturg, en dramatiker och en scenograf. Till sin hjälp har de en projektledare. Ansvar för förberedelser, olika övningar och dokumentation har fördelats inom gruppen.
Upplägg
Gruppen träffas sju till åtta gånger under hösten. Varje möte omfattar två till fyra dagar. Tyngdpunkten i processen ligger i början av hösten då tema och berättelse skall växa fram. Från oktober skall Rydén kunna skriva manus. Manus får sedan möta gruppen i olika stadier och efter nyår levereras det ”färdiga” grovmanuset till Barnteaterakademin, och projektet redovisas.

Det kollektiva
En bärande tanke i vårt arbetssätt är idén om det kollektiva engagemanget och ansvaret. Alla i gruppen deltar på lika villkor i de samtal och diskussioner som formar arbetsmetod, kreativa processer och olika övningar, likaväl som i de analyser och den brainstorm som följer efteråt och ur vilka slutresultatet växer fram. Med en sådan kollektiv process får man ett stort inflöde av idéer, anledning att pröva saker ur många aspekter, tillgång till ett rikt spektrum av erfarenheter och möjliga infallsvinklar. Men framförallt får man ett gemensamt engagemang och tillgång till den starka energi som växer ur detta.
Samtidigt måste ett växelspel finnas. Därför är det självklart att viss analys, en del urval, reflektioner och förberedelser sker i individuellt arbete eller i mindre grupp. Det är en förutsättning för en meningsfull process. I en del fall kommer också dramaturg och dramatiker att ta ett steg tillbaka, sitta och titta på, för att få idéer utifrån vad som sker på golvet.

Workshops
Ett av de grundläggande inslagen i arbetet är det vi kallar workshops. Det handlar om övningar i grupp eller individuellt. Ibland är de en slags uppvärmning för kropp, röst, kommunikationsförmåga, rörelse eller ord. Ibland är det mer ordnade uppgifter, antingen på golvet i replokalen, eller ute på stan. Det kan vara att gestalta några givna ord i rörelse på golvet, det kan vara att skriva ned tankar eller idéer utifrån någon uppgift, eller att gå ut på stan och samla material och anteckna vad barn säger på gatan, eller andra händelser man ser.
Workshops av olika slag inleder ofta arbetet varje dag.

Improvisationer
Ibland är det svårt att dra gränsen mellan workshops och improvisationer. Men i arbetet med att ta fram material till en barnpjäs är dessa tekniker centrala. I improvisationer prövar vi varje dag material vi samlat under olika övningar, eller testar idéer som någon framfört. Improvisationerna är i allmänhet textbaserade med stora inslag av rörelse, galenskap och allmän frimodighet. I sådana improvisationer dyker ofta idéer och material upp som går att använda i det slutliga arbetet med manus. Ofta är vi delade i grupper om två till tre så att det finns en publik och en dynamik i det som sker. Det bör påpekas att många improvisationer är noggrant förberedda och att allt dokumenteras på film, se nedan.

Samtal och analys
Vid sidan av workshops och improvisationer är olika slags samtal och analyser en central del i processen. Det är samtal om själva processen. Hur den skall se ut, planering av upplägg och innehåll. Det är också löpande utvärderingar och analyser av det som händer varje dag. Ofta är till exempel samtalet efter en improvisation lika viktig som själva övningen.
Mer övergripande samtal förs löpande om själva projektet, om vilken slags pjäs vi skall skriva, vilken målgrupp, tema, innehåll och, framförallt, om själva berättelsen. Här är också alla privata erfarenheter och minnen en viktig del i samtalen när vi berättar om saker vi varit med om, hört om eller upplevt. Det är en rik och värdefull källa av material till berättelsen. När berättelsen väl börjar ta form blir diskussioner och analyser av innehåll och dramaturgi också en viktig del i processen. Till sist är också den sociala och trygghetsskapande faktorn viktig i samtalen. Hur vi vågar berätta om vår osäkerhet, tala om när något känns fel eller prata ut om konflikter. Detta skapar trygghet och samhörighet som kan bli en stark bas för ett fritt och modigt kreativt arbete.

Scenografi, Musik och Rörelse
I improvisationer och övningar av olika slag är det också helt naturligt för oss att använda fler uttryck än bara ord. Linda Wallgren är scenograf och hon kommer att förbereda olika miljöer, rum och attribut vilka vi kan använda som avstamp för olika övningar och improvisationer. En rumslig utgångspunkt, en rumslig form, karaktär och kvalitet, kan vara väl så igångsättande för improviserad kreativitet som till exempel en idémässig uppgift.
Play har alltid arbetat med en närvaro av musik i sina processer. Musiker och musik har varit en naturlig del i arbetet med improvisationer. Niklas Rydén är dessutom själv musiker och kompositör så musiken kommer att ha en självklar plats i arbetet även om den i detta skede mest är ett verktyg och inte ett mål för processen.
Även rörelse och fysisk, rumslig improvisation är en naturlig del av arbetet och ingår i både övningar och improvisationer.

Referensgrupper
Vi avser under arbetets gång att bjuda in såväl barn som vuxna att bolla processen med. Vad gäller barn kommer vi så fort målgruppen är fastlagd att bolla idéer om tema och berättelse med inbjudna barngrupper. Vi hoppas också kunna testa improviserade eller mer färdiga bitar av texten på barngrupper.
Vad gäller vuxna kommer vi att stå i regelbunden kontakt med Barnteaterakademin som följer arbetet med intresse. Vi kommer också att ha en liten krets personer som får komma in i processen och gästa oss några gånger under arbetet. Detta för att få friska blickar, flera perspektiv och andras erfarenhet och kunnande in i arbetet.

Dokumentation, transparens och web-publicering
En annan central del i den metodik vi vill använda är dokumentation och tillgänglighet. Vi kommer att filma varje dag och kontinuerligt lägga ut texter, kommentarer, analyser, filmer och bilder på den här bloggen som kommer att bli en processdagbok. På så vis kan intresserade följa arbetets utveckling över tid. På så vis får vi också en heltäckande och fortlöpande dokumentation över metodiken. Men framförallt får vi ett forum för kontinuerlig analys, eftertanke och utvärdering. Att varje dag sammanfatta vad som skett, hur det var, vilka tankar och idéer som kom upp, vilka berättelser som utsades, samt att välja filmbitar och foton... Detta ger gruppen och processen en dynamik och välgörande distansering i det att vi hemma för oss själva kan se på det vi gjort och läsa varandras reflektioner i efterhand.
Ansvarig för den löpande dagboken är Niklas Rydén.

Manusarbetet
När manusarbetet skall påbörjas har sålunda Niklas Rydén ett rikt material på bloggen att tillgå i form av text och film. Med hjälp av detta och den berättelse som vuxit fram under förarbetet kan han nu börja arbeta fram ett synopsis och därvidlag hitta de flesta trådar som behövs i det som skett. Han är också fri att lägga till och ta bort vad han vill, samtidigt som det kommer att ske en kontinuerlig avstämning med Samuel Ek som är dramaturg, och regelbundet även med resten av gruppen.
När synopsis väl är färdigt vidtar Rydéns skrivande. Han kommer då att skriva dialoger och eventuellt annan tillhörande text utifrån synopsis och förarbetet. Även detta kommer att följas av Samuel Ek och av gruppen. Det bör dock betonas att om förarbetet i första hand är kollektivt, så är manusarbetet ett alldeles enskilt arbete, förutom bollandet med de andra.

Tidigare erfarenheter
Både hos Play Teaterkonst och i Niklas Rydéns arbete bland annat med NewOpera CO har den kollektiva tanken haft stor plats. Pjäser och operor har med olika teknik vuxit fram ur gemensamt arbete med stora inslag av gruppkänsla och engagemang. Transparens och öppenhet har också varit viktiga ledord i de erfarenheter som ligger till grund för den metodik vi nu vill utveckla.

Detta ser vi fram emot.

//Niklas

Medverkande

2009-08-16T10:50:00.000-07:00

Förprojekteringen har genomförts av Johanna Larsson, AnnaRuna Kax, Linda Wallgren och Samuel Ek från Play i samråd med Niklas Rydén.

I projektet deltar:
Niklas Rydén, dramatiker
Samuel Ek, dramaturg
Linda Wallgren, scenografi och idé
AnnaRuna Kax, skådespelare
Mari Persson, skådespelare
Johanna Zandén, skådespelare
Isabella Roos, projektledare
Emma Rygielski, ekonomiansvar

Alla (utom Isabella och Emma) deltar aktivt i de workshops, improvisationer och samtal som skall leda fram till grovmanus.

Lasse och den gröna zebran

2009-07-18T13:58:00.000-07:00

Lasse ville egentligen bara upp. Uppåt. Det var därför han flög. Molnen var mjuka men konstigt kalla på en gång. Han hade aldrig tagit på ett moln förut. Den lilla gröna zebran han fångat och tvingat med skrek hela tiden.

Zebra
Jag vill hem. Till mamma. Du kan inte göra så här.

Lasse
Du förstår inte. Inte än.

Zebra
Det finns inget att förstå. Det är dessutom förbjudet att kidnappa zebraföl.

Lasse
När du ser ögonen kommer du att förstå. De är som giftig rök med pilar. Som kan stickas.

Zebra
Vadå ögon?

Lasse
Som såg på mig och som sa att hon sitter fast däruppe. Fast i... I en sal med väggar av iskristaller. Kalla, vassa, som sakta kommer att döda henne.

Zebra
Vem?

Lasse
Vadå vem?

Zebra
Hon som sitter fast? Däruppe...

Lasse
Det är hon som hällde olja i den magiska lampan. Som räddade alla när det var slut.

Zebra
Du menar inte Den Lampan?

Lasse
Jovisst.

Zebra
Men du känner väl inte henne?

Lasse
Det är klart jag inte gör. Men ögonen lekte omkring. Runt mig. Massa. De kretsade runt mig. Som ormar. Och på nåt sätt fattade jag att jag måste våga titta på dem. Så kom röken och alla orden flög runt och så var ögonen borta och det var bara skrivet. I luften. Jag fattar inte...

Zebra
Vad stod det.

Lasse
Att jag är den ende. Som kan göra nåt. Att jag måste ha med ett grönt barn.

Zebra
Jag är inget barn. Jag är ett föl!

Lasse
Jag vet.. Jag letade och letade. Det fanns inga gröna barn. Och så låg du där...

Zebra
Det funkar inte. Jag är inget barn. Det syns lång väg.

Lasse
Jag vet. Vi får se. Det var enda chansen.

Zebra
Men hur kan den här lådan flyga.

Lasse
Jag visste att jag måste. Så jag tänkte att jag vill så starkt jag kunde. Och nu flyger vi.

Zebra
Men vart är vi på väg? Hur länge sen är det jag somnade?

Lasse
Du somnade inte. Jag slog dig i huvet. Det är fem timmar. Vi har flugit två.

Zebra
Det är ju jätteläskigt. Och molnen har svansar.

Lasse
Som långa onda slöjor.

Zebra
Vart ska vi? Skall...

Lasse
Jag vet inte. Det stod bara upp. Fortsätt upp, upp. Hela vägen tills du är där. Du förstår när det är dags.

Zebra
Jag vill hem till mamma.

Lasse
Jag med. Skit.

Sånglösa

2009-07-18T13:57:00.000-07:00

Sånglösa heter en flicka. I hela världen finns nog ingen som är mer ledsen än vad hon är. Hon gråter varje dag och hon sittter ensam och tänker och tänker. När hon inte går långa promenader nere på stranden vid det gråmulna havet.
En dag när hon går där kommer en uggla flygande och sätter sig i sanden framför henne.

Ugglan
Hej. Vad heter du?

Sånglösa sorgset
Sånglösa… Bara…

Ugglan
Jag heter Hobox. Hobox den andre, närmare bestämt. Men varför ser du så dyster ut?

Sånglösa
För att jag är dyster.

Ugglan
Varför är du dyster?

Sånglösa
Varför skulle jag inte vara det?

Ugglan
För att livet… Livet är ju… Det är ju helt otroligt. Varje dag en ny dag där vad som helst kan hända och alla nya möten, all god mat, allt som är vackert… Det finns ju överallt. Se!

Sånglösa
Det går inte. Jag är ledsen ändå.

Ugglan
Men varför då?

Sånglösa
För att jag alltid är så dyster. Det gör mig så ledsen.
Och för att jag är så ensam. Det gör mig så dyster.

Ugglan
Men varför är du ensam? Det finns ju människor överallt?

Sånglösa
För att jag alltid gråter. Det gör mig ensam. hela tiden.

Ugglan
Men varför gråter du?

Sånglösa
För det som är min största sorg.
Det enda som är viktigt. Det enda jag verkligen vill. Och så kan jag inte, kan jag inte alls.
Det är därför jag gråter. Hela tiden.

Ugglan
Men vad är det du inte kan?

Sånglösa
Jag kan inte… Jag kan inte… Sjunga… Sjunga.
Jag kan inte sjunga alls. Det är så hemskt. Det enda jag vill och det går inte alls. Inte en ton. Inte ett ord. Inte en känsla. Ingenting blir det. Och jag bara gråter. Gråter. Igen. Och igen…

Ugglan
Men lyssna nu på Hobox's klokskap:
"Ingen är förutan röst, detta borde va en tröst
Sjunga kan ju varje man, blott han släpper modet fram"

Sånglösa
Jo… Ja…

Ugglan
Nåväl… Jag hittade på det just. Men jag tror det är snick-snack. Bara snick-snack. Jag vet att du kan sjunga bara du vågar släppa taget. Släppa ut och låta känslan komma fram.
Låt oss pröva!

Sånglösa
Är du inte klok. Jag kan inte.

Ugglan
Kom igen nu. Sjung efter:
Ho-ho-ho

Sånglösa
Jag kan inte. Det går inte. Kommer inget…

Ugglan
Andas in. Släpp ut. Andas in. Släpp ut.

de andas tillsammans

Ugglan
Så andas in, och sen sjung:
Huuuuuuuuuu…

flickan tar sats och brister ut i ett så hjärtskärande falskt ljud att något sådant sällan skådats på denna sidan månen

Sånglösa
Kraa-aa-ou-krrr-ee-i-xxxxliiee-aaa-o--iiiiiiii…

Ugglan
Sluta!
Sluta! Du gör mig illa. Oj, jag skulle aldrig…

Sånglösa hämtar hjälpligt rösten
Det… Det… …är ju det jag… …säger. Det… går inte…

hon börjar gråta

Sånglösa
Det är hemskt. Fruktansvärt… gråter hjälplöst

Ugglan
Såja. Såja. Hobox skall nog tänka ut någonting.

Sen en händelsekedja som leder till at flickan hittar sin sång o blir lycklig. På väg till detta olika skojiga övningar med Ugglan som sen kallar på sin vän Älvan. Hon har tre kluriga frågor/uppgifter till flickan. Dessa kan vara moraliteter som att våga se det farliga, otäcka i ögonen tills det blir ofarligt, att kunna tycka om sig själv eller liknande. Tål att funderas över.

Klasskassan

2009-07-18T13:55:00.000-07:00

Lotta visste vem som gjort det. Hon hade egentligen vetat hela tiden. Men nu såg hon med egna ögon. Det var Petras mamma som stod och räknade hundralappar och femhundrakronors-sedlar. Hon var i förrådet bakom tvättstugan och det var säkert mer än fem tusen kronor. Och efter basaren i skolan hade det försvunnit 5738 kronor ur klasskassan. Petras mamma har inget jobb och när Petras idiot-idiot till styvpappa lyckades låta bli att supa i fem minuter ficka han tid att slå till Petras mamma en gång till. Sen drog han. Med allt av värde som fanns i lägenheten. De har det inte lätt. Stackars Petra. Undrar om han slog henne också.

Lena och Lotta sitter i busskuren nere vid torget.

Lena
Jävla idiot! Det är klart han slog henne också. Har du inte sett hur mager hon blivit sista året.

Lotta
Jo det stämmer. Det är precis ett år sedan han kom hit. Men stackars stackars Anci. Som hon såg ut ibland. Helt blå.

Lena
Och så skall hon försöka ändå. Att va juste mot honom, och trösta Petra. Hon är egentligen en toppenmamma. Allt hon gjort.

Lotta
Men varför kastade hon inte bara ut honom. Direkt.

Lena
Det är inte så lätt. Hon tyckte väl om honom. Oss var han ju snäll mot. Hur snäll och fin som helst.

Lotta
Det är det som är så konstigt. Som två olika personer. Hörde du när han skrek nån gång.

Lena
Nej.

Lotta
Och hon bara grät. Och grät. Och dunsar. Jag fattar inte hur Petra stått ut.

Lena
Det har hon inte. Det syns ju. Hon var ju sprallig och sprittig jämt förut. Nu är hon mest trött och grå och smal.

Lotta
Hon kan inte bli smalare. Då försvinner hon. Bort.
Men hur ska vi göra. Vi kan ju inte anmäla henne. Anci. Det skulle ju bli katastrof. För alla. Det går inte.

Lena
Petra skulle dö. Nej. Inte det. Inte det.

Lotta
Och jag som till och med vet var pengarna är. Vi skulle bara kunna ta med polisen eller nån från skolan och så finns beviset där och Anci skulle säkert åka in.

Lena
Och hur som helst skulle Petra gå under helt. Även om Anci klarade sig. Med varning eller nåt.
Nej. Det är idioten som borde åka dit. Vi kanske kan sätta dit honom istället. Säga att vi sett honom lägga in pengarna bakom skåpen. Att det var han som…

Lotta
Nej. Du är inte klok. Då börjar vi ljuga också. Det är som vi är inblandade i allt också och då kan de…
Oj. Nu kommer Petra.

Petra ansluter. Står upp och biter på naglarna.

Petra
Hej. Hur är det.

Lotta
Bra.

Lena
Bra. Själv?

Petra
Jo. Jo jag har det bra. Ganska…
Men mamma…

Biter på naglarna

Lena
Vad är det med Anci.

Petra
Hon har blivit så konstig sen Ragnar stack. Och ändå mer den senaste veckan.

Biter igen

Lotta
Berätta mer.

Petra
Jag blir så rädd. Hon är som i sin egen värld. Som om hon inte är här. Ibland är hon precis som vanligt en liten stund. Men sen är hon bara borta. Hon bara stirrar. Hon gör ingen mat. Bara pizza och kebab. Ibland låser hon in sig på toaletten med sin mobil i flera timmar. Jag vet inte vad hon gör. Ibland låter det som om hon gråter. Jag blir så rädd.

Lena
Är det inte bra att han är borta.

Petra
Jo. Det är det väl. Men han tömde ju mammas kort och tog hennes smycken och hon är ju helt…

paus

Petra
Jag vet inte… Hur det kunde… Hur allt kunde… Om inte bara pappa träffat Gun och de inte skiljt sig. Det hade varit så annorlunda. Så annorlunda.

paus Petra snurra sakta i sin egen värld

Petra
Så annorlunda. Så någorlunda. Skall något stunda. Skall alltid runda grunda. Hundar. Skrot. Rot. Hot. Mot. Sot. Svart. Svart. Svart.

biter på naglarna o gråter sakta

Lotta
Petra. Petra. Snälla. Kom...

Lena
Sätt dig här. Sätt dig…

petra skriker

Petra
Hon dör! Jag vet det. Hon dör. Hela tiden. Nu. Jag måste hem. Måste hem.

petra springer iväg

Petra (längre o längre bort)
Neej. Neej…

Lotta
Vi måste hjälpa henne. Kom

Lena
Nej stanna. Vi kan inte följa efter. Det hjälper inte.

Lotta
Men vi måste göra nåt.

Lena
Jag vet. Vi måste bara först göra så att Anci inte är någon tjuv. Och sen måste vi se till att de får hjälp på nåt sätt.

Lotta
Och sen måste vi sätta dit idioten.

Lena
Och se till att de får tillbaka lite av pengarna han tog.

Lotta
Och att hon får ett jobb. Och att Petra blir bättre.

Lena
Men hur?

De bestämmer sig sedan för att ta pengarna från förrådet. Skriva en lapp till Anci. (med vad på vet jag inte riktigt) Och lämna tillbaks dem på skolexpeditionen i ett kuvert när ingen ser dem. Sen skall de gå till socialen och polisen och prata med dem om Idioten. Lotta har flera inspelningar på mobilen där man hör hur de bråkar och hur han skriker och det smäller. De gör detta, men i brist på bevis leder inte detta till något.
De ser sedan idioten på ett socialt forum på nätet och bestämmer att Lena skalla dejta honom. Lena gör detta. När hon träffar honom längst bort i parken, blir bjuden på öl, och klär av sig i underkläderna för att han skall kunna plåta så filmar Lotta i smyg. De går sedan till polisen som gör ett tillslag i hans lägenhet. Där hittar de bland annat bilder i hans dator där Petra är naken och jätterädd. Och bilder på Anci när hon gråter och är alldeles blåslagen. Ragnar åker in i flera år. Petra och Anci får olika slags stöd, och ett skadestånd på 350000 kr som faktiskt går att ta efter försäljning av hans hemliga lägenhet. Anci får jobb på kvinnojour, Petra mår bättre och allt slutar i sol. Vem är Ragnar? Hur gick det för honom?

Borta

2009-07-18T13:54:00.000-07:00

Lisa tittar länge på mamma. Sen säger hon till sin lillasyster Tuva som bara gråter och gråter.

Lisa
Pappa är i himlen nu. Det är Gud som hämtat hem honom.

Tuva
Det finns ingen… Det finns ingen himmel. Går inte… Ingen Gud. Ingen pappa. Alls…

Alla i sin egen värld. Lite i mun på varandra

Mamma
Jag förstår inte… Vad skulle han ut i vädret att göra. Det kan inte…

Lisa
Han kan inte vara borta. Kan inte… Nej…

Mamma
Det är vädret. Allt är vädret. Man ska inte köra. Inte när det är så. Vad skulle han ut för… Inte klokt… Inte sant…

Tuva
Mamma… Mamma! Säg att det inte är sant. Säg att han kommer tillbaks.

Lisa
Mamma är ledsen också. Hon måste få…

Mamma
Det är OK Lisa. Det är så svårt bara.
Men nej Tuva. Vi måste förstå. Att han är… Att han är borta. Att han inte kommer tillbaks. Igen. Inte…

Tuva
Men varför? Jag vet inte... Varför kan inte…

Mamma
Man kan inte veta varför ödet ibland…

börjar gråta

Mamma
Det är så svårt. Så ohyggligt svårt…

Lisa
Det är ingen idé. Om han inte finns är det ingen idé mer. Jag kan inte… Vem ska… Vam ska…

Tuva
Det går inte. För då kan ju ingen köra in bilen om inte pappa är där. Därför måste han komma.

Mamma
Det finns ingen bil mer. Bilen är borta. Pappa är borta.

Tuva
Men var är han.

Lisa
Han är på sjukhuset.

Mamma
Han är på bårhuset.

Lisa
Vad är bårhuset.

Mamma
Det är på sjukhuset där de har alla de som är döda.

Tuva
Kan man hälsa på honom.

Lisa
Men Tuva. Det kan man ju…

Mamma
Ja det kan man. Man kan få se… Men jag vet inte om jag…

börjar gråta

Tuva
Men mamma mamma. Vi måste få se honom igen.

Lisa
Men finns han kvar då? Om man kan hälsa på honom? Kan man ta på honom?

Mamma
Jag vet inte om det är bra… Om man kan… Han är ju så… Jag tänker att… Han… Det går kanske inte att… Att…

tystnar

Tuva
Vadå? Vadå?

Mamma
Vi kanske inte… Inte… Kan känna igen honom… Det var en svår olycka. Så svårt att…

gråter igen

Tuva
Men kan man inte se honom ändå?

Mamma
Jo… Jo men han kanske gått sönder… Sönder så mycket att… Att vi inte känner igen… Det var en… En hemsk krock… Krock… Krock…

Bensinen

2009-07-18T13:52:00.000-07:00

Vera och Gertrud är 12 år. Skolan är slut och de är en bit in i skogen bakom garagen.

Vera
– Var har du hittat cigaretterna?

Gertrud
– Inte hittat. Jonte hade fixat dem i affären.

Vera
– Vadå fixat?

Gertrud
– Vet inte riktigt. Han typ... Strunt i det. Han fick tre folköl jag tog i kylen.

Vera
– Din farsas? Tror du inte han...

Gertrud
– De hade fest i lördags. Det är fullt av burkar överallt. Det är ingen fara.

Vera
– Jag får smaka.

Gertrud
– Här...

Vera
– Mmm... (hostar) Det är tre dar sen jag...

Gertrud
– Hörde du om Lisa?

Vera
– Vadå?

Gertrud
– Hon var med gänget därnere vid ån när polisen kom och…

Vera
– De som elda bensin vid båtarna?

Gertrud
– Javisst. Hon var där när polisen kom i söndags och…

Vera
– Det var så häftigt. Jag var med en gång och vi tog en dunk och så hällde vi ut lite i en plåtgrej och det brann otroligt och så skulle Fabbe hälla på mer och så börja det brinna i själva dunken. Det brann... Otroligt... Och han skrek "Jävlar" och så kasta han den i vattnet och...

Gertrud
– Du är inte klok. Det är ju livsfarligt. De är ju jävla idio...

Vera
– Men du skulle varit där. Det var så häftigt. Det är sån kraft när det brinner. Det är så starkt.

Gertrud
– Vet din mamma att du röker?

Vera
– Hennes nya kille vet. Han såg mig på...

Gertrud
– Men då vet hon också förstås. Min mamma sk....

Vera
– Men berätta om Lisa.

Gertrud
– Nån idiot hade ju tipsat snuten och så kom de med piket och sex jävlar uniformer och Jonte, Fabbe, Willy och Rahid var där. Och Lisa.

Vera
– Vad hände.

Gertrud
– Nej de fick åka med till stationen allihopa.

Vera
– Lisa också?

Gertrud
– Visst.

Vera
– Kolla rökringar! Vilka stora!

Gertrud
– Men det gick ju inte att bevisa nånting och polisen såg ju inte nåt. De eldade ju inte då eller nåt annat. Och så sa en av idioterna till Lisa, "Och vad gör en sån söt liten flicka i det här sällskapet då?". Och hon blev skitarg och sparkade honom på benet. Jättehårt och skrek "Det skall du skita i!" och han blev alldeles platt och gick därifrån.

Vera
– Kolla ringar igen.

Gertrud
– Lisa har skaffat BH.

Vera
– Jag vet. Men hon har nästan inte bröst alls.

Gertrud
– Det kanske därför. Jag vet inte. Kolla mina ringar.

(hon får sms)

Gertrud
– Lisa vill berätta nåt. Ses vid ån?

Vera
– Visst. Säg att vi kommer. Vi har ju ciggs.

Gertrud
– Yes. (Skriver svar)
– Om tio minuter. Hon skulle förbi…

Vera
– Vet din mamma nåt?

Gertrud
– Om rökning. Nej. Eller jag vet inte. En gång...

Vera
– Jag tror de vet allt. Även om de inte säger det.

Gertrud
– Min lillasyrra hitta ett paket under min säng. I korgen med Barbiedockorna. Jag sa det var Jontes.

Vera
– Trodde hon på det?

Gertrud
– Jag tror det. Hon tror alltid på mig. På allt jag säger. Tror jag.

Vera
– Min morsa undrade varför det luktade rök... Gud hon har ju aldrig rökt själv. Hon känner ju allt.
Har du kvar alla Barbie och alla grejer.

Gertrud
– Jo, jag…

Vera
– Kan vi inte ställa upp allt sådär igen. Det var ju nästan som ett riktigt hem. Med alla möbler och apparater.

Det ringer

Vera
– Jag måste svara. Hallå! Jo. Ja. Nej. Det går inte. För...