Minnen Johanna

14 år
Några vänner, deras mammor och jag åkte till fjällen för skidåkning. De andra hade bra och uppdaterad utrustning, inte jag. Mina föräldrar tyckte att man kunde fylla upp pjäxorna med trippla raggsockar och extra sulor, och att 20 år gamla skidor, vars längd jag inte på långa vägar ännu kunde konkurrera med, funkade alldeles ypperligt bra. Eftersom vi åkt tillsammans många år var mina vänner och jag vana vid standarden på min utrustning, som vid det här laget, blivit en stor källa till humor. Åkningen lät jag inte påverkas ett dyft. Vi körde som vildar. Åtta galna tonåringar som verkligen njöt livet. Mest höll vi till i Fun-parken. En riktigt bra park med ordentliga hopp, serier och railräcke där jag kämpade på med mina två meter långa skidor. Att jag inte dog. Jon däremot som verkligen lever i tron att han är odödlig körde så hårt att ett besök om dan på sjukstugan blev standard.

Den fjärde dagen körde vi som vanligt i parken. På det sista hoppet stannade vi alltid och väntade in varandra. Vi satte en på vakt som kunde ge tecken när man kunde. Hoppet var så stort att det inte gick att se vad som hände på andra sidan. När det var min tur tog jag ordentligt med fart, siktade på mitten, tryckte av och flög, eller snarare flaxade, efter någon slags stabilitet i luften som skulle kunna hjälpa mig att landa på fötter. (Hade gett vad som helst för att se oss, måste varit en syn, totalt okontrollerat men med enorma lyckliga leenden och en kaskad av adrenalin ur öronen.) Hur som helst, allt gick som tänkt ända tills skidorna nådde backen. Då lät det som när en spänd stålvajer lossnar från sitt fäste och den ena skidan började vobbla. När jag kom fram till de andra upptäckte vi att hela skidans stålram hade släppt. Det såg så oerhört komiskt ut och detta var verkligen droppen. Min extremt fula och dåliga utrustning som varit ett ständigt återkommande ämne nådde sin topp och vi skrattade så tårarna sprutade och benen vek sig. Länge rullade vi runt i skrattkramper innan vi lyckades samla oss något och baxa mig till skiduthyrningen så jag kunde få nya. Och NYA fick jag. Vilken milsvid skillnad! Det var som jag svävade ner för pisterna.

Denna resan är fortfarande ett väldigt roligt samtalsämne som går lite under namnet "Elan -87" (ska uttalas på Värmländska) som Skidorna döptes till.

15 år
Lena och Per, som bodde på "gården" där jag vuxit upp på, skilde sig. Kommer ihåg att det var något konstigt med deras dotter Anna när vi gick till skolbussen på morgonen. Jag frågade om det var något som hänt men hon svarade att det inte var något eller att hon inte ville prata om det, jag minns inte vilket. Men jag minns att jag blev irriterad och nyfiken. Irriterad eftersom det var ett upprepande mönster att hon inte ville prata om sina känslor, vilket alltid gjorde att jag kände mig utestängd och nyfiken. Denna gång var det uppenbarligen något som inte riktigt stod rätt till. När vi senare kom till skolan berättade hon att Lena och Per kvällen innan hade berättat att de skulle skiljas. Jag minns att vi, ett gäng på fyra kompisar, stod inne bland de blåa skåpen i ett av högstadiets uppehållsrum och jag inser nu att jag inte riktigt minns Annas tillstånd eftersom mina ögon började tåras direkt när hon sa ordet skilsmässa. Min kropp tog över och jag var tvungen att rusa in på toaletten. Blev helt förfärad. Och jag minns känslan att jag borde stannat kvar och funnits för Anna, men att det inte gick. Sedan började dagen och jag minns inget av den. Men det var jävligt, Usch!!

16 år

17 år
Jag är obeskrivligt upp över öronen galet drömskt euforiskt obehagligt hjärtskärande pulserande bråddjupt förälskad i Johan Duregård. Hemligt...naturligtvis! Jag tyckte han var den vackraste människan jag någonsin sett. Tillvaron blev som i Hasse och Tages film "Picasso". När dottern kommer in i rummet prunkar livet av färger, när hon går blir allt grått. Det var lyckligtvis inte enbart grått när han inte fanns inom synhåll, men när jag skymtade honom kände jag verkligen min existens. Johan gick året över mig på Teaterestetprogrammet, så detta pågick mer eller mindre i två år. Jag tror aldrig vi pratade mer än "Hej" i korridoren. Jag var obehagligt blyg och det var så jobbigt. Men samtidigt så outgrundligt spännande och jag tror, såhär i efterhand att jag nog faktiskt aldrig innerst inne ville att det skulle bli något mellan oss. Det var mer spänningen i sig själv som var det igångsättande, mer än han var. Fast då önskade jag att det krampaktigt blyga bladet över hela mig skulle försvinna... Johan var jättelång och jättesmal med långt mörkt hår som svallade när han gick. Ibland kunde man skymta en gloria... och han fick böja sig när han skulle gå igenom vissa dörrar. Han hade en jätteliten ihopfällbar cykel som han alltid parkerade utanför entrén och det var tecknet på att han var i skolan. Varje gång jag såg den satte kroppen igång som värsta kärleksfabriken. Fjärilar, hjärtklappning, kallsvett, pirr i knäna, ibland fanns det inga gränser... Mitt blodomlopp måste verkligen varit på topp under den tiden, så många genomkörningar som det fick varje dag.
Han verkade vara så enastående snäll och han skrattade väldigt inbjudande med lite sned mun. Jag minns att jag ännu i den åldern inte kunde se mig själv som en som någon skulle kunna tycka om eller till och med bli kär i. Såg överhuvud taget inte mig själv som någon som skulle kunna ha en relation med någon anna, varken då eller i framtiden. Kyssarna hade jag klarat av på låg och mellanstadiet och det var väl sisådär spännande. Så det var liksom inte intressant. Lustigt det där att hela min egna kropp ropar längtan och uttrycker kärlekskänslor men ändå gick det inte att förankra i livet och verkligheten jag levde i. Jag kunde inte tro att det där spännande "vuxenlivet" kunde ha något med mig att göra.

Till slut kom studenten och han skulle sluta. I Uddevalla firas dagen efter studenten med att alla åker ut till Smögenbryggorna. Där går man fram och tillbaka, några ramlar i vattnet och blir uppdragna av räddningstjänst osv. Två av tre gånger har det varit sjukt tråkigt... Hur som helst gick vi där på bryggorna och jag längtade efter att få en sista skymt av Johan och plötsligt komm han emot mig, alldeles för full och med vitt skum i mungiporna. Då blev jag avtänd.

Ett litet PS på detta minnet:
Jag och Johan har gemensamma vänner så vi har sammanstrålat några gånger efter gymnasiet på fester och andra tillställningar. Senast träffade jag honom av en slump på Robyn-konserten på Way out West i somras. Väldigt roligt. Har nu när jag skrivit detta insett att jag nästa gång jag träffar honom ska bjuda honom på denna karamell. Han kommer blir glad!

18 år
Jag inser att om jag inte söker scenskolan så kommer jag att ångra mig när jag blir gammal. Jag puschar mig själv och andra i klassen att det bara är att göra det. Så till slut blir vi fem som åker, fast på olika dagar. När jag på kvällen innan sökningen är på Artisten för att få information och rundvandring får jag plötsligt ett sånt oerhört lugn över mig och självförtroendet skjuter i höjden och jag tänker: "Det är ingen här inne som vet om jag är bra eller dålig på teater. Alltså skulle jag kunna gå runt här och vara hur bra som helst." Jag blev förvånad själv för det funkade verkligen. Jag gick runt där så oerhört trygg i mig själv, nyfiken och öppen för intryck. Och det höll i sig nästan hela sökperioden sedan. Jag minns det som en oerhört fysisk lätthet. Kroppen kändes len på insidan.