Tankar och idéer 1 juli

Vad skall det handla om? Vad skall vi ha för tema? Allt detta är ju fortfarande helt öppet även om det finns förslag. Vi vill alla att det skall vara något angeläget, något som berör, som inte värjer för de stora frågorna eller det svåra. Samtidigt vill vi inte göra plakatteater. Någon påpekade hur ungdomar direkt vet när någon vill ”ta upp” en fråga med dem, till exempel i en pjäs.

Nej vårt projekt måste bottna i saga, fantasi, lek och konst. Men också vara angeläget. Av Niklas olika skisser väckte dels den sagoaktiga ”Sånglösa” och fantasyberättelsen ”Lasse o gröna zebran” mest engagemang.

Ett tema kom vi att tala om. Ett öppet sådant. Gömda, gömma, att vara gömd, att gömma något. Är det en väg? Kanske… Vi får se…

Vi har också talat om målgrupp. Det lutar åt mellanstadieåldern. Där kan vi vara fria att arbeta mer avancerat med text än om vi till exempel vände oss till förskolebarn. Vi skulle också kunna tänka högstadium eller gymnasium. Ja, det skulle kännas bra. Men nej, mellanstadiet blir det denna gång. En utmaning precis i brottet mellan småbarn och ung vuxen tonåring. Barn och vuxen på en gång.

Det är tankeväckande utifrån Niklas skisser hur mycket historia det faktiskt blir av bara två till tre sidor text. Det hinner uppstå en hel värld som går att diskutera, känna igen, förstå, tänka ut en fortsättning på. Hmm…

Vi talade om vad som kan vara den värsta hemligheten som ett barn i tolvårsåldern kan bära. Man kanske gör något som oavsiktligt blir ett brott. Vandalism, bus som går fel. Kompisen blir förgiftad av sprit. Leken med eld som går överstyr. När det blir för stort. Man är så liten att man inte förstår vad som kan bli konsekvenserna. Tänk om man blir dömd…

I gruppen fanns två historier om lek med eld i gräs och skog. I ena fallet spred sig elden rakt mot ett torp där faster låg och vilade. Efter viss inledande osäkerhet sade barnen till, och elden gick att släcka. I det andra fallet berättade Niklas om hur han som åttaåring eldar gräs i skogen. Elden sprider sig okontrollerat, han springer hem och ber sin mor ringa brandkåren. Han säger att han såg några andra tända på och att elden spred sig… Brandkåren kom och elden släcktes, men några tusen kvadratmeter brann. Hur han på håll stod där med skammen, paniken och litenheten och såg de stora brandbilarna med de vuxna som arbetade.

Vi talade om situationer där man som barn vill vara sann och berätta hur det är, på riktigt, och att detta borde vara det enda rätta. Men hur man lär sig att sanningen ibland blir värre än lögnen. Att följderna blir mindre om man till exempel ljuger och säger att det var någon annan. Det är värre att vara sann. Hemskt!

Vi kom att tala om brytningsperioden mellan vuxen och barn. Hur man kan vilja vara vuxen och cool och till exempel röka, samtidigt som man vill leka med Barbie. En komplicerad period.

Sexualiteten kommer också då, det är ännu en brytning.

Film


Man är mycket i sin fantasi i vissa åldrar. Hur man till exempel kan uppslukas av detaljer i nuet. Bara gå in i en lek med en liten grej. Eller att:
Nu gör jag nåt jag egentligen inte får. Jag karvar i bänken, det händer inte. Jag släpper porslin i golvet, saftflaskan också, och ser vad som händer. Man vet på ett sätt egentligen, men måste ändå pröva…

Samtalet kom in på ensam och ledsen. Hur man kan göra sig själv ledsen, för att man är ledsen. För att man är ensam.
”Sånglösa” handlar om den bottenlösa osäkerheten inför att inte klara något man vill kunna. Men också den självgenererade ledsenhet och missnöjsamhet med livet som vi väl alla smakat på, eller smakar på, som finns bland oss. Även hos de små.
När man är liten tror man nog att man är ganska ensam om allt. För att man inte verbaliserar. Vad gäller till exempel sorg, ensamhet och andra existentiella frågor. Föräldrarna har givetvis en stor roll att spela här.

Det verkar som om de stora frågorna är närvarande när man är liten och när man är gammal. Inte mitt i livet. Då har man inte tid. Då måste man vara stark och kan inte ägna sig åt problem. När man är liten är det ju första gången man tänker på dessa frågor. De blir då så verkliga och viktiga. Och måste respekteras. Varför lever vi? Varför dör vi? Varför är livet så kort? Och varför är det så ensamt…

Vi pratade om hur fel det kan bli för ett barn när föreställningar som är viktiga blir avfärdade av vuxna. Två exempel från gruppen:
Den lilla flickan som har en känsla av att hon minns saker hon knappast kan ha upplevt och som framkastar idén att det kanske finns kollektiva, nedärvda minnen. Detta avfärdas bryskt av vuxenvärlden som dumheter. Vad skall man säga…
Eller om det lilla barnet som stod ut med de morgontidiga bilresorna till skolan genom skogen eftersom hon tillsammans med föräldrarna kunde se älvorna leka på tjärnen. Om hur hela denna fantasi slogs i kras av en lärare som avfärdade det som fånigt trams. Det finns inga älvor…
Man undrar om det är en missriktad oro för att barnet skall bli fellärt. Eller att det handlar om ren inneboende ondska. Om Lusten att krossa. Det som lever. Det Goda.

Till sist pratade vi om hierarkier och popularitet i skolan. Om de förhatliga listorna i klassen på mellanstadiet där det regelbundet genomfördes omröstningar om killarnas och tjejernas popularitet. Om det djupa föraktet för sig själv som kom ur att vara en av de längst ned på listan. Om hur det var att ändå ha kompisar på den övre halvan. Eller om chocken att plötsligt bli inbjuden till en ”fest” med hippa gänget, de på övre halvan. Eller om hur det var att vara tjej på nedre halvan, men vara bra på att slåss. Det var okej. Ibland.

Många tankar. Redan…

//N