Dagbok 28 augusti 2009

På förmiddagen var varken Linda eller Samuel med.
Vi talade under samlingen om tänkbara teman och nämnde bland annat följande.
Lekutrymme, sorg, verklighetsbaserat bemötande, hur barn tar ansvar för andra, styr upp, skilsmässor och om att det måste finnas med ljusa eller positiva berättelser.

Förmiddagens improvisationer
Efter detta gjorde Johanna, Mari, AnnaRuna och Niklas en uppvärmning med först kram-kull och sedan en rörelseimprovisation, där av oss ledde och de andra följde efter.
Vi hade sedan bestämt oss för att göra en improvisation utifrån en situatione med ett barn som inte får ett verkligt bemötande av sina föräldrar när hon vill visa och berätta saker. Hon möts med vänliga men frånvarande svar av föräldrarna, samtidigt som pappa försöker göra oxfilé och mamma betalar räkningar och planerar kalendern.
Det blir en trettio minuters improvisation där Mari som barn vill berätta att de talat om Rwanda i skolan. Att det finns minor där och att barnen där får ben och armar bortsprängda. Mari och hennes kompisar har sedan lekt minfält på gymnastiken. Detta är ett nytt spår som skulle kunna föra in ett antikrigstema. Lägg märke till Johannas berättelse om råttor som minröjare.
Vi stannar sedan upp, talar om vad vi gjort och bestämmer oss för att göra om improvisationen, men nu tillåta oss att gestalta lite mer fritt och kunna stanna i upprepningar, rörelsesekvenser och annat. Denna gång blir middagsbordet en liten pärla där vi fastnar i en improvisation på orden "Å va gott" och minorna smäller "Poff! Poff!" Det blev riktigt intressant.
Sedan gjorde vi ytterligare varianter på denna improvisation och avlutade med en där vi bara skulle använda rörelser och ljud. Ord fick användas bara om man sjöng dem. Niklas spelade gitarr.
Mycket meningsfullt att ta om improvisationerna och analysera. Bra material i detta med minor och Rwanda.

Eftermiddagen
Vi inledde med att lyssna till tio minuter av Peter Englunds sommarprogram där han talar om minnen. Det finns i sin helhet på sr.se. Vi talade om hur detta att minnas är ett sätt att bevara det förgängliga. Hur de som dött lever vidare genom våra minnen, hos oss. Detta blev ändå tydligare när vi lyssnade till programmet "Barnen" från 21 augusti, där tolvåringar berättar om närstående som dött. En synskadad kille berättade om sin kärlek till Lisa som dött. Det var sakligt, rättframt och delvis på rimmad dikt. Vi grät. (Finns på http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_barnen_090821110036.mp3)
Sedan bestämde vi oss för att pröva Niklas historia "Borta". Den handlar om en mamma och hennes två döttrar som sitter och samtalar. Pappa har precis dött i en bilolycka och de försöker förstå. De undrar om de kan gå och se kroppen eller om han är för sargad. Det blir en läsning av Niklas text som sedan övergår i en fin improvisation där AnnaRuna är mamma, Johanna elvaårig dotter och Mari treårig dotter. De försöker förstå, fungera, styra upp praktiska ting och komma fram till om det går att se kroppen. Efter ett samtal till begravningsentreprenören kommer de fram till att det nog inte är så lämpligt.
Åter en bra och realistisk improvisation. Mest bränner det ofta till när det finns motstånd i gestaltningen, som till exempel när Johanna viskar till mamma AnnaRuna upprepade gånger och vi inte hör vad hon säger. Då blir vi nyfikna.
Vi gör sedan flera varianter av denna improvisation. I de två sista har vi tre olika rum som är åtskilda av tejp. I det vänstra får man vara glad, i det mittersta är man praktisk och till höger är man ledsen. Detta blir förvånansvärt organiskt och i den sista improvisationen använder vi inga ord utan det blir ett slags dansverk till Niklas gitarrmusik.
Vi fick dessutom märkliga ljudeffekter. När vi började den första improvisationen med att läsa Niklas text hann Johanna läsa "Pappa är i himlen nu. Det är Gud som hämtat hem honom." Då började kyrkklockor ringa utanför replokalen. Overkligt! De ringde sen en gång till. I de sista improvisationerna dränktes musiken av en mäktig ljudeffekt i det att ett skyfall smattrade på plåttaket ovanför vår Black Box i Angered.
Vi avslutade med samtal om att detta sätt att arbeta känns vettigt. Och att vi här faktiskt har två avsnitt som skulle kunna vara med i en pjäs. Till nästa vecka får alla i uppgift att tänka ut tre-fem teman man vill ta upp och en situation, som vi kan utgå och improvisera från. Åter en givande vecka och mycket bra material.

///Niklas