Dagbok 13 september

Denna dag inleddes med samtal om Klasskassan som möjlig ramberättelse. Den är ju lite som en klassisk ungdomsdeckare, som Kitty, Fem på äventyr, eller Saltkråkan. Det är berättelser som är en mix av saga och aktion. Barnen är ofta i en vuxenvärld och löser vuxnas problem. Men de är som i sin egen fantasibubbla, de interagerar mest med varandra. Det är mordbrännare och smugglarligor, men knappast en realistisk vuxenvärld. Barnen är ofta smartare än de vuxna. Det är fartfyllt med ett mått av fantasteri och fantasi som kryddar.
Här nämns Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen".

Mer prat om bland annat kärlek
Om att ramberättelsen, Klasskassan, kan vara så lustfylld i sitt barndeckartonfall, att de tunga ämnen vi tar upp däremellan passerar.
Vi förbereder ett nytt tema för improvisationer. Det handlar om kärlek och om att fråga chans. Vi pratar om hur mycket man pratade om att kanske ringa, man smög runt huset där han bodde, eller runt fotbollsplanen och spanade. Det var mycket fantasi och ganska lite handling.

Improvisationer
1) Först gjorde vi en impro där tre tjejer peppade varandra att våga ringa och prata med killarna. Sen möts en av killarna och tjejerna på stranden och är plötsligt ensamma.
2) Vi gör den en gång till, nu med flera barn på stranden först, och sen blir de lämnade ensamma, och då blir det lite spänt och osäkert vad man skall prata om.
3) Vi gjorde därefter ett experiment med att sätta ihop Klasskassan med Borta, pappa är död historien. Allt detta kändes inspirerande och bra.
4) På eftermiddagen gjorde vi tre improviisationer på ett och samma tema men fick aldrig någon bra känsla. Temat var att Johanna skulle vara den ensamma tjejen som är trumpen och avvisande när de andra två försöker få henne att vilja vara med. Sen bryter de igenom och får möta hennes ledsenhet och ensamhet som visar sig vara outtömlig.
Men det blev ingen riktig glöd denna eftermiddag, även om det dök upp brunstiga hingstar på scenen. Vi konstaterade istället att vi för första gången hade en svacka i vår process. Det är helt naturligt och förvisso inget farligt.

I morgon skall vi möta elvaåringarna i Bergsjön igen.

//Niklas