Dagbok 14 september

På måndagen skulle vi besöka skolan i Bergsjön igen. Vi träffades klockan nio på Angeredsteaterns Andra Stället. Det var Mari, Niklas, Johanna och AnnaRuna.

Förberedelser
Svackan vi känt under söndagens eftermiddag var som bortblåst. Vi planerade effektivt vad vi skulle visa i skolan och prövade detta i improvisationer. Sedan tidigare visste vi att Borta, Pappa är död, fungerade. Nu ville vi pröva följande:
• Klasskassan
• Välja bort, t.ex. fotbollslag
• Inte bli bemött och lyssnad till av föräldrar
• Gosedjur
• Fråga chans.
• Vara ensam på stranden med nån man tycker om.

Nya kombinationer
Efter sammanlagt fem improvisationer hade vi slagit ihop dessa sex idéer till tre sekvenser. Dels Klasskassan, där vi lagt till en gestalande del där Petra fastnar i ljus fantasi om hur allt kunde varit annorlunda. Dels en berättelse om en som blir bortvald, går hem och vill prata om det med föräldrarna. Dessa orkar inte lyssna, och flickan får sen vara på sitt rum och där pratar hon med gosedjuren. I den andra är det två kära som är ensamma på stranden och det är lite pinsamt. Sen frågar de chans.

I Bergsjön
Vi blev furstligt mottagna av barnen som minns vad vi hette och Niklas var kung Elvis efter förra gångens succé med Jailhouse Rock. En liten kille släntrade förbi och sade världsvant "Tjena Niklas", kastade en snabb och leende blick, och gick till sin plats ungefär som om vi brukade ses varje dag. Rörande.
Vi pratade lite om förra gången. Om Pappa är död. Jo, de hade tänkt på det. Att det var sorgligt. De undrade hur historien skulle fortsätta. Och så ville de höra mer Elvis. Det var viktigt.

Klasskassan
Mari, Johanna och AnnaRuna gjorde en ganska gestaltande reading av texten. Det fungerade mycket bra och barnen var med.
• Brottet i sig väckte uppseende. Hur kan man stjäla klasskassan?
• Det här att hjälpa Anci att inte bli tjuv engagerade.
• De undrade över ordet "supa".
• Mamman som låser in sig på toaletten engagerade med igenkänningsfaktor.
• Annorlunda/Någorlunda-leken gick hem. "Det var coolt när hon fastnade och sade "annorlunda".
• Sen när Petra sprang och skrek att ”Hon dör!”, det var som på riktigt.
• Vi fick också höra om sexorna i Bergsjöskolan som hade stulit femmornas godis och om hur fröken fick dem att erkänna inför klassen och lämna tillbaks godiset.
Det är häftigt att spela teater i klassrummet. Det är så nära och så verkligt.
Barnen är helt med på historien om klasskassan.

Bortvald
När vi valde fotbollslag och Johanna inte blev vald var engagemanget på topp. De var helt med när Johanna sedan försökte prata med sina föräldrar om att hon inte ville gå till skolan nästa dag. Föräldrarna lyssnar inte. Istället blir hon instängd på sitt rum.
• Att vi vuxna spelar barn i improvisationera fungerar. Ingen hade något att invända mot det.
• Huruvida de själva väljer lag på detta vis blev till en diskussion. Somliga, de som är bäst i t.ex. fotboll, tyckte att det kan vara jobbigt att behöva välja, medan andra absolut kände igen sig som de bortvalde. Fröken menade att det visst kan vara ett problem. Det är nog lite olika hur man gör, och visst tar man ibland ansvar och försöker vara juste. Men problemet finns.
• Vi talade efteråt om hur barnen flera gånger fnissade engagerat när det var jobbigt för någon på scenen. Som om det var kul istället.
• Alla var helt med i föräldrascenen.
• Gosedjuren var succé. När Johanna argt bankade på Älgen. (Kossan?) De ville se det igen. Snälla! En gång till?
• Känner ni igen er? Nej jag har inga gosedjur längre… Nja, det är nog många som har det… Igenkänningsfaktorn var stark och bestämd.
• Det kan också vara kompisar som inte lyssnar. Det är inte bara med föräldrar det är så.
• Att Mari och AnnaRuna bytte roller från klasskamrater till föräldrar till var inget problem.
• "Jag gör samma sak tillbaks. Om de vill att jag skall gå och handla låtsas jag att jag inte hör, förstår…"

Fråga chans
Niklas måste vara med också, tyckte barnen. Det var han i inledningen på badstranden. Sedan var Mari och Johanna ensamma. De fick till en väldigt fin scen. När de andra går till kiosken och de blir ensamma är det först blygt kallprat, bland annat om semester. Vi har varit i Grekland. Min lillebror försvann. Vi var på Legoland. Vad länge de är borta! Jag leker inte med Lego, men jag kan bygga ett hus, hjälpa min lillebror.
Johanna börjar sedan antyda att hon vill säga nåt. Att det är pirr i magen, att det är något viktigt. Då säger Mari plötsligt: Får jag chans på dig? Och det går ett sus genom den generade och alldeles tysta publiken. Ja, säger Johanna. Därefter blir det lite spänt igen på scenen tills Johanna säger "Skall vi bada". Sen leker de och badar.
• Barnen var helt med på denna historia också. Kände uppenbarligen igen sig.
• Men detta att det var två tjejer på scenen väckte vissa frågor hos några killar. Är hon en kille eller? Ja, kanske… Eller är de homosexuella? undrade någon. Andra brydde sig inte alls.

Berättelser
Barnen fick sedan under tio minuter skriva en berättelse, eller några rader, om något jobbigt de tycker är viktigt, och om något roligt. Dessa berättelser fick vi sedan med oss som hopvikta papper.
Dagen därpå hade Johanna skrivit in dem i datorn och det är en underbar, stark och gripande samling minihistorier med smärta, poesi och lek sida vid sida. Man kan säkert göra en barnbok av dem. Hur vi skall göra med dem får vi se. Niklas skall skriva om dem utan stavfel.

Samtal med fröken
Vi avslutade med tre Elvislåtar. Hound Dog, Tutti Frutti och Jailhouse Rock. Det var uppskattat om än inte samma oväntade succé som första gången. Därefter hade vi fint samtal med klassläraren som är en otroligt fin och engagerad person.
Hon berättade att barnen berättar saker för oss som de aldrig vågat eller orkat prata om annars. Och de skriver sina berättelser med en koncentration och engagemang hon aldrig skådat förut. Det är häftigt. Med teatern som verktyg och vår orädda vilja att gå rakt på tunga teman har vi tydligen öppnat för samtal om livsfrågor och svårigheter. För oss är det extremt meningsfullt och vi får både en ny tro på teater och kultur, och en lust att arbeta som lärare. Kanske borde Play starta en sektion som åker runt i skolor och gör workshops i klassrum på tema livskunskap!

Om olika ämnen
Vi talade vidare om olika ämnen. Fröken tycker att vår scen om att fråga chans är klockren. Flera av barnen är lite kära i varandra och kanske sitter jämte varandra. Men de gör inte så mycket mer. Det är inte så fysiskt och sex handlar det inte alls om. Hon är därför tveksam till vår idé att tala om lust och hur man kan tillfredställa sig själv i duschen. Visst. Barn gör sådant redan i dagisåldern, men att ta upp det här? Svårt. (Får kanske bli ett eget projekt.)
Hon berättar också om hur flera tjejer kan vara kära i några killar. Även ur yngre klasser. Hur de kommunicerar med SMS och MMS, och lite med chat på MSN. Mobilen är en viktig identitet.
När man skall vara ihop. Hur gör man? Ibland leker barnen komplicerade rollspel där de bygger världar och där man blir gift med någon, köper hus, skaffar barn och får ett jobb.
Hon berättar också om han som alltid är ensam på skolgården och som har sina vänner i LAN-spel på kvällarna och nätterna. Men en gång kom han efter rasten och ropade: ”Fröken, fröken! Jag har haft en bra rast!” Detta har nu hänt en gång till.
Fröken tycker att barnen i klassen reagerar så engagerat och starkt för att vi inte värjer för förbjudna känslor, eller för att svära på scenen. Det är bra att vi gör sådant de inte får göra. Även om det kan bli jobbigt att se när pappa slår mamma, inte minst för att igenkänningsfaktorn är så stor.
De vill att vi kommer tillbaks.

Vi får också lära oss tre saker om Bergsjön.
• Här är det inte OK att vara homosexuell.
• Här berättar man inte om man blir slagen hemma. Då kan man bli omhändertagen av det sociala, och familjen går i kras.
• Här finns de som menar att deras föräldrar visst slog dem ibland, men att det var för deras bästa. De älskade dem och ville att de skulle lära sig rätt. Det är en stor kulturkrock med den svenska nolltoleransen.

En otrolig dag igen.

//Niklas