Dagbok 20 augusti

090820 Playblogg

Hela förmiddagen ägnade vi åt samtal. Dels om minnen och dels om strukturen för höstens arbete.

Lösa tankar och minnen från skolan

Språnget från 13-15 år är enormt. Sommaren innan sjuan söker man en ny identitet. Som skall fungera på högstadiet. Det är på högstadiet man börjar interagera med folk som man inte har en relation till.

Vi pratar nästan bara om skolan. Det är det vi kommer att tänka på. Inte hur det var hemma eller på sommarlovet. Det verkar som om skolan var det som var jobbigt. Åtminstone för oss.

Några i gruppen hade samma sociala strukturer kring sig både i skolan och på fritiden, med samma kompisar och hierarkier. Andra har tvärtom upplevt att hemma, på gatan, i kvarteret, gäller andra kompisar och andra regler. Här kan man leka med folk i olika åldrar, tjejer och killar tillsammans. I skolan skall man vara "rätt", och med "rätt" folk. Hemma kan man leka med lillsyrrans dockor eller han, töntetn, som man inte kan vara med i skolan, men som egentligen är helt OK. Lekarna hemma var ofta mer avancerade. Här vågade man ta större grepp och samla gruppen och dela ut regler.

Läraren säger att nu skall jag vara snäll: Idag får ni välja vem ni vill arbeta med själva, men för den som inte blev vald av någon var detta en katastrof.

Någon satte upp alla sina gosedjur i klädkammaren och höll tal till dem. Om det inte blivit bättre om ett år tar jag livet av mig!

Minnen, radera sig själv, vad vi vill

Vi har nu pratat om minnen i tre dagar. Det är fascinerande och det kommer fler hela tiden när man tänker. Det är som om det öppnas nya vägar till dolda gömslen i hjärnan. Intressant.

På något vis söker vi förstå hur en elvaåring tänker, känner och är. Vad vi var när vi var elva. Är det detta pjäsen skall handla om?

Eller skall vi utgå från var vi är nu. Vad vi nu som vuxna vill ge elvaåringarna i publiken. Går det att kombinera? Men vad vill vi ge?

Kanske bilder av en möjlig livslust, av integritet, av en förmåga att kunna fatta egna val. Vad vill du själv? Att stärka tron på möjligheten att själv kunna välja.

I skolan förhåller man sig hela tiden till sociala strukturer och hierarkier som krymper människor. Man finns bara i relation till andra, efter vilka man umgås med och vad man gjort, inte efter vad man vill själv.

Man raderar sig själv i omgångar under uppväxten. Vi vill ge en motvision och visa på en möjlig självrespekt.

Mer blandade tankar

Förr fick man prata med föräldrarna när man ringde en kompis. I dag har alla mobil och kontakten sker mellan barnen direkt och de vuxna har ingen koll.

Hur har barnen det idag? Är det tuffare? En idé:

En gammal kvinna och ett barn talar om barndomen. om hur det är och om hur det var.

Man kan skaffa attribut eller kläder som förknippas med det tuffa gänget. Men man känner sig som en fuskare, nån som köpt sig en tillfällig plats till vilken man egentligen inte har någon biljett.

En vikarie ordnade på svenskalektionen en fiktiv debatt. Den skulle handla om huruvida homosexuella skulle ha rätt att adoptera barn. Ja-sidan vann en jordskredsseger. Efteråt sade läraren att hon skulle ta sista ordet i kraft av sin roll. Så berättade hon att Gud skapat mannen och kvinnan till att leva samman och föra släktet vidare. Allt annat är en avart och onaturlig manipulation av skapelsen.

Skolimprovisation

AnnaRuna, Johanna, Mari och Niklas gjorde en lång och givande improvisation under eftermiddagen. De gestaltade först en gymnastiklektion där två elever skulle välja lag till fotbollen. Välja och välja bort. Därefter en korridorscen med elaka ben som är svåra att passera. Sen ett grupparbete i svenska där man åter skall välja partner. Ingen vill vara med Kristin, men Mari förbarmar sig.

Om form och stil

Niklas, Samuel och Linda samtalade efteråt om hur pjäsens form kan komma att se ut. Flera aspekter diskuterades.

Vi måste inte berätta linjärt, från A-Ö. Vi kan göra fristående tablåer eller använda någon slags short-cuts teknik.

Vad gäller texten kommer dialogen att vara realistisk. Men vi tar alla för givet att detta kan brytas och varieras med partier av magisk realism, där overkliga och oväntade saker händer. Att partier med repetition, rimmade texter och poetiska avsnitt kan stanna av och gestalta texten. Det handlar om stilisering och förhöjning.

Ett varnande ord höjs för att låta vuxna spela barn. Bör diskuteras.

Just nu ser det ut som om de sociala spelens makt över individen i skolan kommer att vara ett viktigt tema. Liksom brytningen mellan barn och tonåring.

//Niklas