Play Teaterkonst har fått i uppdrag av Barnteaterakademin att i samarbete med dramatikern Niklas Rydén arbeta fram ett grovmanus till en barnteaterpjäs. Under 2009 skall Play och Rydén använda och utveckla en processbaserad metod för manusskapande som bygger på erfarenheter från Plays och Rydéns tidigare arbete.
På denna processblogg kommer rapporter löpande att publiceras i takt med att arbetet fortskrider. Det kommer att ske i text, film, foto och ljud.
Det gemensamma arbetet kommer att ske under första delen av hösten. Sedan kommer Rydén att skriva manus under senhösten och resultatet att presenteras efter nyår.
När grovmanus är färdigt kommer vi att diskutera möjligheten för Play Teaterkonst att göra en uppsättning, alltså en föreställning, och undersöka hur den kan finansieras, var den skall spelas och på vilket sätt iscensättningen skall ske. Någon föreställning ingår dock inte i projektets första del vars mål är att undersöka en metod och leverera ett grovmanus.
Ansvarig för den löpande rapporten på den här sidan är Niklas Rydén, som också står bakom de flesta texterna.
Se också Plays Teaterkonst (även för kontakt) och Niklas Rydéns Newoera CO.
På denna processblogg kommer rapporter löpande att publiceras i takt med att arbetet fortskrider. Det kommer att ske i text, film, foto och ljud.
Det gemensamma arbetet kommer att ske under första delen av hösten. Sedan kommer Rydén att skriva manus under senhösten och resultatet att presenteras efter nyår.
När grovmanus är färdigt kommer vi att diskutera möjligheten för Play Teaterkonst att göra en uppsättning, alltså en föreställning, och undersöka hur den kan finansieras, var den skall spelas och på vilket sätt iscensättningen skall ske. Någon föreställning ingår dock inte i projektets första del vars mål är att undersöka en metod och leverera ett grovmanus.
Ansvarig för den löpande rapporten på den här sidan är Niklas Rydén, som också står bakom de flesta texterna.
Se också Plays Teaterkonst (även för kontakt) och Niklas Rydéns Newoera CO.
Processdagbok
Följ processen och ta del av utveckling, material, tankar och samtal som skall bli till ett manus.
Några filmer
Några filmer
Dagbok 15 september
Detta var den sista dagen av de tretton dagar vi haft tillsammans för att få fram material till ett barnteatermanus. Förutom en röstimprovisation ägnade vi hela dagen åt samtal om historien. En del av dessa återges här.
I stort sett allt kom att handla om det som skall bli vår ramberättelse, stölden av klasskassan, och det detektivarbete som följer på detta.
Vår historia
Det är alltså Klasskassan som är ramen. Någon har stulit klasskassan och vi får följa barnen som försöker lösa gåtan och ingen undgår misstankar på resan mot upplösningen.
Vi vill också ha in Rwanda-komma-hem-ingen lyssnar. Därför börjar hela pjäsen med detta i en scen som avslutas med en deppig Lotta ensam med sina gosedjur.
Sedan drar deckardramat igång. Under detta vill vi också ha in materialet från Pappa är död, om en familj vars pappa dött i trafikolycka, och materialet från Strandromansen, där en pojke och flicka blygt närmar sig varandra när de oväntat blivit ensamma en stund på badstranden.
Pappan
Vi talar om styvpappan som slagit och misshandlat. Kommer fram till att han nog skall vara den riktiga pappan istället. Det blir intressantare och mer komplext.
Men vad skulle hända om man vände på allt och det är mamma som slagit pappa, supit ner sig och dragit iväg med alla pengar? Intressant, men vi släppte det…
Vi funderar på om Ragnar, pappan, kan ha en monolog på slutet där han rannsakar sig själv och sitt dåliga samvete.
”Sätta dit idioten”-temat. Lotta och Lena får kanske tänka om.
Pappa och hans värld. Fyllegubbarna på bänken. Som kommenterar och berättar. Som en kör. Vore fint.
Pappa lämnar med svåra samvetskval och de skiljer sig. Han går på AA. Han vill aldrig slå mer. Söker jobb. Får kanske ett till sist.
Lena och Lotta skall sätta dit idioten, men Petra och Anci älskar honom, mitt i allt.
Pappa vill gå därifrån för att inte göra illa. Petra vill att han stannar. Det är ju ändå hennes pappa.
Vem har tagit pengarna?
Här är lite fritt kreativt spån kring vad som kan ha hänt med klasskassan.
• Pappa och hans fyllekompisar har snott klasskassan. Anci har upptäckt detta och tagit pengarna bara för att lämna igen dem.
• Eller så har Petra tagit dem och gett dem till Anci. Anci skall lämna igen dem till skolan.
• Anci kanske har fått pengarna men vet inte var de kommer ifrån.
• Petra, som har pengarna, skall ge dem till Anci, men Anci är så upprörd över detta med klasskassan att Petra inte vågar ge henne dem?
• Petra har tagit pengarna av fröken som går runt och letar efter sin väska under hela pjäsen. Fröken skulle satt in dem, men Petra trodde hon stulit dem. Petra har gett dem till Anci. Anci skall lämna tillbaks dem och har redan hört att klasskassan försvunnit. Lotta och Lena har kommit över pengarna och Petra ser dem sitta med dem.
Vem behöver pengarna mest?
• Anci behöver pengarna för att inte bli vräkt.
• Petra behöver pengarna till Anci.
• Klassen behöver pengarna för resan.
• Ragnar behöver pengarna för??
• Lotta och Lena behöver pengarna för ??
• Fröken behöver pengarna för ??
Om karaktärerna
När man gör barnteater gör man ofta vuxna som karikatyrer. Se upp för detta och låt personerna bli komplexa och motsägelsefulla.
Lotta
Duktig i skolan.
Spelar fiol.
Lottas familj och Rwanda-temat.
Vill inte gå i skolan.
Pratar med gosedjuren.
Tänker mycket. Problematiserar.
Bor på samma gata som Sofia. Det är därför de är kompisar. Tillhör egentligen olika skikt i klassen.
Sofia (Lena)
Lena döps om till Sofia.
Mer rakt på sak. Gör saker.Tänker mindre. En doer.
Spelar fotboll.
Hög status i klassen?
Inte så empatisk?
Kan inte sjunga.
Liten när det kommer till kärlek. (Vad tänkte vi?) Där är Lotta starkare.
Sofia är ”mindre” när hon är hemma. Då leker hon med Barbiedockor med sin lillebror.
Föräldrarna har skilt sig. Hon bor en vecka hos vardera.
Hon kommer från Bosnien och de är sekulära muslimer.
Det är Sofia som är på badstranden och blygt närmar sig killen i den scen vi har.
Petra
Det är ett år sedan de flyttade hit.
Hon har blivit magrare. Matvägrar periodvis.
Hon är med i gängen i skolan. Har varit en ganska tuff tjej på sätt o vis.
Lite tuff. Lite egen.
Men nu behöver hon hjälp.
Hur skall hon få tillbaka pappa. Hon känner ju honom på ett positivt sätt.
Anci
Deprimerad.
Sjukskriven kassörska på Willys. Har 12000 minus skatt till allt.
På gränsen till ekonomisk kollaps. Har SMS-lånat.
Har frikort på vården. Äter antidepresssiva?
Skammen över att ha stulit från barnen?
Går på sjukgymnastik. Och flamenco!
Älskar Petra. Gör allt för henne. Älskar egentligen Ragnar också om inte allt blivit så hemskt.
Vill lösa detta själv. Skuld och skam för allt. Tar inte hjälp.
Ragnar
Har ägt och administrerat en liten underleverantör till Volvo som tillverkat karossdelar i plast.
Nu är han arbetslös och firman i konkurs.
Har periodvis fallit ner i fylla.
Har några gånger slagit Anci.
Nu har detta eskalerat under senaste året i arbetslöshet. (1 månad, sen bättre i 3 mån. Sen 2 hemska veckor, sen 4 mån OK. Och sist 3 hemska månader när allt gick i kras.
Eventuellt omhändertagen för vård. Eller så har han dragit med pengarna.
Vill säga förlåt.
Lite lösa story-idéer
Det är viktigt att släppa infon sakta. Få till en bra start och sedan långsamt veckla ut. Lösa idéer:
• Line-up i skolan. Action i skolan. Alla skriker "Petra, det är du som har tagit pengarna! Det är du. Det är du!"
• De ringer och anmäler Ragnar. Han inplockad. Det finns inga bevis. Han har alibi. Petra istället misstänkt.
• Anci har tagit pengarna. Moralfilosofisk diskussion om behovet ställt mot ägandet.
• Jori smugglar cigaretter. Han är den alla misstänker först.
• Sofia och Lena har sett Anci med pengar.
• Ragnar har massa pengar. Ancis lön och sin A-kassa/socialpengar.
• Sofia och Lotta har pengarna. Anci är tjuven. S o L vill fixa nya pengar så Anci kan lämna tillbaks dem, slippa åka fast, och ändå kunna betala hyran. Det finns ju ett hot om vräkning.
Ja. Många idéer. Mycket material. Det skall bli spännande.
//Niklas
I stort sett allt kom att handla om det som skall bli vår ramberättelse, stölden av klasskassan, och det detektivarbete som följer på detta.
Vår historia
Det är alltså Klasskassan som är ramen. Någon har stulit klasskassan och vi får följa barnen som försöker lösa gåtan och ingen undgår misstankar på resan mot upplösningen.
Vi vill också ha in Rwanda-komma-hem-ingen lyssnar. Därför börjar hela pjäsen med detta i en scen som avslutas med en deppig Lotta ensam med sina gosedjur.
Sedan drar deckardramat igång. Under detta vill vi också ha in materialet från Pappa är död, om en familj vars pappa dött i trafikolycka, och materialet från Strandromansen, där en pojke och flicka blygt närmar sig varandra när de oväntat blivit ensamma en stund på badstranden.
Pappan
Vi talar om styvpappan som slagit och misshandlat. Kommer fram till att han nog skall vara den riktiga pappan istället. Det blir intressantare och mer komplext.
Men vad skulle hända om man vände på allt och det är mamma som slagit pappa, supit ner sig och dragit iväg med alla pengar? Intressant, men vi släppte det…
Vi funderar på om Ragnar, pappan, kan ha en monolog på slutet där han rannsakar sig själv och sitt dåliga samvete.
”Sätta dit idioten”-temat. Lotta och Lena får kanske tänka om.
Pappa och hans värld. Fyllegubbarna på bänken. Som kommenterar och berättar. Som en kör. Vore fint.
Pappa lämnar med svåra samvetskval och de skiljer sig. Han går på AA. Han vill aldrig slå mer. Söker jobb. Får kanske ett till sist.
Lena och Lotta skall sätta dit idioten, men Petra och Anci älskar honom, mitt i allt.
Pappa vill gå därifrån för att inte göra illa. Petra vill att han stannar. Det är ju ändå hennes pappa.
Vem har tagit pengarna?
Här är lite fritt kreativt spån kring vad som kan ha hänt med klasskassan.
• Pappa och hans fyllekompisar har snott klasskassan. Anci har upptäckt detta och tagit pengarna bara för att lämna igen dem.
• Eller så har Petra tagit dem och gett dem till Anci. Anci skall lämna igen dem till skolan.
• Anci kanske har fått pengarna men vet inte var de kommer ifrån.
• Petra, som har pengarna, skall ge dem till Anci, men Anci är så upprörd över detta med klasskassan att Petra inte vågar ge henne dem?
• Petra har tagit pengarna av fröken som går runt och letar efter sin väska under hela pjäsen. Fröken skulle satt in dem, men Petra trodde hon stulit dem. Petra har gett dem till Anci. Anci skall lämna tillbaks dem och har redan hört att klasskassan försvunnit. Lotta och Lena har kommit över pengarna och Petra ser dem sitta med dem.
Vem behöver pengarna mest?
• Anci behöver pengarna för att inte bli vräkt.
• Petra behöver pengarna till Anci.
• Klassen behöver pengarna för resan.
• Ragnar behöver pengarna för??
• Lotta och Lena behöver pengarna för ??
• Fröken behöver pengarna för ??
Om karaktärerna
När man gör barnteater gör man ofta vuxna som karikatyrer. Se upp för detta och låt personerna bli komplexa och motsägelsefulla.
Lotta
Duktig i skolan.
Spelar fiol.
Lottas familj och Rwanda-temat.
Vill inte gå i skolan.
Pratar med gosedjuren.
Tänker mycket. Problematiserar.
Bor på samma gata som Sofia. Det är därför de är kompisar. Tillhör egentligen olika skikt i klassen.
Sofia (Lena)
Lena döps om till Sofia.
Mer rakt på sak. Gör saker.Tänker mindre. En doer.
Spelar fotboll.
Hög status i klassen?
Inte så empatisk?
Kan inte sjunga.
Liten när det kommer till kärlek. (Vad tänkte vi?) Där är Lotta starkare.
Sofia är ”mindre” när hon är hemma. Då leker hon med Barbiedockor med sin lillebror.
Föräldrarna har skilt sig. Hon bor en vecka hos vardera.
Hon kommer från Bosnien och de är sekulära muslimer.
Det är Sofia som är på badstranden och blygt närmar sig killen i den scen vi har.
Petra
Det är ett år sedan de flyttade hit.
Hon har blivit magrare. Matvägrar periodvis.
Hon är med i gängen i skolan. Har varit en ganska tuff tjej på sätt o vis.
Lite tuff. Lite egen.
Men nu behöver hon hjälp.
Hur skall hon få tillbaka pappa. Hon känner ju honom på ett positivt sätt.
Anci
Deprimerad.
Sjukskriven kassörska på Willys. Har 12000 minus skatt till allt.
På gränsen till ekonomisk kollaps. Har SMS-lånat.
Har frikort på vården. Äter antidepresssiva?
Skammen över att ha stulit från barnen?
Går på sjukgymnastik. Och flamenco!
Älskar Petra. Gör allt för henne. Älskar egentligen Ragnar också om inte allt blivit så hemskt.
Vill lösa detta själv. Skuld och skam för allt. Tar inte hjälp.
Ragnar
Har ägt och administrerat en liten underleverantör till Volvo som tillverkat karossdelar i plast.
Nu är han arbetslös och firman i konkurs.
Har periodvis fallit ner i fylla.
Har några gånger slagit Anci.
Nu har detta eskalerat under senaste året i arbetslöshet. (1 månad, sen bättre i 3 mån. Sen 2 hemska veckor, sen 4 mån OK. Och sist 3 hemska månader när allt gick i kras.
Eventuellt omhändertagen för vård. Eller så har han dragit med pengarna.
Vill säga förlåt.
Lite lösa story-idéer
Det är viktigt att släppa infon sakta. Få till en bra start och sedan långsamt veckla ut. Lösa idéer:
• Line-up i skolan. Action i skolan. Alla skriker "Petra, det är du som har tagit pengarna! Det är du. Det är du!"
• De ringer och anmäler Ragnar. Han inplockad. Det finns inga bevis. Han har alibi. Petra istället misstänkt.
• Anci har tagit pengarna. Moralfilosofisk diskussion om behovet ställt mot ägandet.
• Jori smugglar cigaretter. Han är den alla misstänker först.
• Sofia och Lena har sett Anci med pengar.
• Ragnar har massa pengar. Ancis lön och sin A-kassa/socialpengar.
• Sofia och Lotta har pengarna. Anci är tjuven. S o L vill fixa nya pengar så Anci kan lämna tillbaks dem, slippa åka fast, och ändå kunna betala hyran. Det finns ju ett hot om vräkning.
Ja. Många idéer. Mycket material. Det skall bli spännande.
//Niklas
Dagbok 14 september
På måndagen skulle vi besöka skolan i Bergsjön igen. Vi träffades klockan nio på Angeredsteaterns Andra Stället. Det var Mari, Niklas, Johanna och AnnaRuna.
Förberedelser
Svackan vi känt under söndagens eftermiddag var som bortblåst. Vi planerade effektivt vad vi skulle visa i skolan och prövade detta i improvisationer. Sedan tidigare visste vi att Borta, Pappa är död, fungerade. Nu ville vi pröva följande:
• Klasskassan
• Välja bort, t.ex. fotbollslag
• Inte bli bemött och lyssnad till av föräldrar
• Gosedjur
• Fråga chans.
• Vara ensam på stranden med nån man tycker om.
Nya kombinationer
Efter sammanlagt fem improvisationer hade vi slagit ihop dessa sex idéer till tre sekvenser. Dels Klasskassan, där vi lagt till en gestalande del där Petra fastnar i ljus fantasi om hur allt kunde varit annorlunda. Dels en berättelse om en som blir bortvald, går hem och vill prata om det med föräldrarna. Dessa orkar inte lyssna, och flickan får sen vara på sitt rum och där pratar hon med gosedjuren. I den andra är det två kära som är ensamma på stranden och det är lite pinsamt. Sen frågar de chans.
I Bergsjön
Vi blev furstligt mottagna av barnen som minns vad vi hette och Niklas var kung Elvis efter förra gångens succé med Jailhouse Rock. En liten kille släntrade förbi och sade världsvant "Tjena Niklas", kastade en snabb och leende blick, och gick till sin plats ungefär som om vi brukade ses varje dag. Rörande.
Vi pratade lite om förra gången. Om Pappa är död. Jo, de hade tänkt på det. Att det var sorgligt. De undrade hur historien skulle fortsätta. Och så ville de höra mer Elvis. Det var viktigt.
Klasskassan
Mari, Johanna och AnnaRuna gjorde en ganska gestaltande reading av texten. Det fungerade mycket bra och barnen var med.
• Brottet i sig väckte uppseende. Hur kan man stjäla klasskassan?
• Det här att hjälpa Anci att inte bli tjuv engagerade.
• De undrade över ordet "supa".
• Mamman som låser in sig på toaletten engagerade med igenkänningsfaktor.
• Annorlunda/Någorlunda-leken gick hem. "Det var coolt när hon fastnade och sade "annorlunda".
• Sen när Petra sprang och skrek att ”Hon dör!”, det var som på riktigt.
• Vi fick också höra om sexorna i Bergsjöskolan som hade stulit femmornas godis och om hur fröken fick dem att erkänna inför klassen och lämna tillbaks godiset.
Det är häftigt att spela teater i klassrummet. Det är så nära och så verkligt.
Barnen är helt med på historien om klasskassan.
Bortvald
När vi valde fotbollslag och Johanna inte blev vald var engagemanget på topp. De var helt med när Johanna sedan försökte prata med sina föräldrar om att hon inte ville gå till skolan nästa dag. Föräldrarna lyssnar inte. Istället blir hon instängd på sitt rum.
• Att vi vuxna spelar barn i improvisationera fungerar. Ingen hade något att invända mot det.
• Huruvida de själva väljer lag på detta vis blev till en diskussion. Somliga, de som är bäst i t.ex. fotboll, tyckte att det kan vara jobbigt att behöva välja, medan andra absolut kände igen sig som de bortvalde. Fröken menade att det visst kan vara ett problem. Det är nog lite olika hur man gör, och visst tar man ibland ansvar och försöker vara juste. Men problemet finns.
• Vi talade efteråt om hur barnen flera gånger fnissade engagerat när det var jobbigt för någon på scenen. Som om det var kul istället.
• Alla var helt med i föräldrascenen.
• Gosedjuren var succé. När Johanna argt bankade på Älgen. (Kossan?) De ville se det igen. Snälla! En gång till?
• Känner ni igen er? Nej jag har inga gosedjur längre… Nja, det är nog många som har det… Igenkänningsfaktorn var stark och bestämd.
• Det kan också vara kompisar som inte lyssnar. Det är inte bara med föräldrar det är så.
• Att Mari och AnnaRuna bytte roller från klasskamrater till föräldrar till var inget problem.
• "Jag gör samma sak tillbaks. Om de vill att jag skall gå och handla låtsas jag att jag inte hör, förstår…"
Fråga chans
Niklas måste vara med också, tyckte barnen. Det var han i inledningen på badstranden. Sedan var Mari och Johanna ensamma. De fick till en väldigt fin scen. När de andra går till kiosken och de blir ensamma är det först blygt kallprat, bland annat om semester. Vi har varit i Grekland. Min lillebror försvann. Vi var på Legoland. Vad länge de är borta! Jag leker inte med Lego, men jag kan bygga ett hus, hjälpa min lillebror.
Johanna börjar sedan antyda att hon vill säga nåt. Att det är pirr i magen, att det är något viktigt. Då säger Mari plötsligt: Får jag chans på dig? Och det går ett sus genom den generade och alldeles tysta publiken. Ja, säger Johanna. Därefter blir det lite spänt igen på scenen tills Johanna säger "Skall vi bada". Sen leker de och badar.
• Barnen var helt med på denna historia också. Kände uppenbarligen igen sig.
• Men detta att det var två tjejer på scenen väckte vissa frågor hos några killar. Är hon en kille eller? Ja, kanske… Eller är de homosexuella? undrade någon. Andra brydde sig inte alls.
Berättelser
Barnen fick sedan under tio minuter skriva en berättelse, eller några rader, om något jobbigt de tycker är viktigt, och om något roligt. Dessa berättelser fick vi sedan med oss som hopvikta papper.
Dagen därpå hade Johanna skrivit in dem i datorn och det är en underbar, stark och gripande samling minihistorier med smärta, poesi och lek sida vid sida. Man kan säkert göra en barnbok av dem. Hur vi skall göra med dem får vi se. Niklas skall skriva om dem utan stavfel.
Samtal med fröken
Vi avslutade med tre Elvislåtar. Hound Dog, Tutti Frutti och Jailhouse Rock. Det var uppskattat om än inte samma oväntade succé som första gången. Därefter hade vi fint samtal med klassläraren som är en otroligt fin och engagerad person.
Hon berättade att barnen berättar saker för oss som de aldrig vågat eller orkat prata om annars. Och de skriver sina berättelser med en koncentration och engagemang hon aldrig skådat förut. Det är häftigt. Med teatern som verktyg och vår orädda vilja att gå rakt på tunga teman har vi tydligen öppnat för samtal om livsfrågor och svårigheter. För oss är det extremt meningsfullt och vi får både en ny tro på teater och kultur, och en lust att arbeta som lärare. Kanske borde Play starta en sektion som åker runt i skolor och gör workshops i klassrum på tema livskunskap!
Om olika ämnen
Vi talade vidare om olika ämnen. Fröken tycker att vår scen om att fråga chans är klockren. Flera av barnen är lite kära i varandra och kanske sitter jämte varandra. Men de gör inte så mycket mer. Det är inte så fysiskt och sex handlar det inte alls om. Hon är därför tveksam till vår idé att tala om lust och hur man kan tillfredställa sig själv i duschen. Visst. Barn gör sådant redan i dagisåldern, men att ta upp det här? Svårt. (Får kanske bli ett eget projekt.)
Hon berättar också om hur flera tjejer kan vara kära i några killar. Även ur yngre klasser. Hur de kommunicerar med SMS och MMS, och lite med chat på MSN. Mobilen är en viktig identitet.
När man skall vara ihop. Hur gör man? Ibland leker barnen komplicerade rollspel där de bygger världar och där man blir gift med någon, köper hus, skaffar barn och får ett jobb.
Hon berättar också om han som alltid är ensam på skolgården och som har sina vänner i LAN-spel på kvällarna och nätterna. Men en gång kom han efter rasten och ropade: ”Fröken, fröken! Jag har haft en bra rast!” Detta har nu hänt en gång till.
Fröken tycker att barnen i klassen reagerar så engagerat och starkt för att vi inte värjer för förbjudna känslor, eller för att svära på scenen. Det är bra att vi gör sådant de inte får göra. Även om det kan bli jobbigt att se när pappa slår mamma, inte minst för att igenkänningsfaktorn är så stor.
De vill att vi kommer tillbaks.
Vi får också lära oss tre saker om Bergsjön.
• Här är det inte OK att vara homosexuell.
• Här berättar man inte om man blir slagen hemma. Då kan man bli omhändertagen av det sociala, och familjen går i kras.
• Här finns de som menar att deras föräldrar visst slog dem ibland, men att det var för deras bästa. De älskade dem och ville att de skulle lära sig rätt. Det är en stor kulturkrock med den svenska nolltoleransen.
En otrolig dag igen.
//Niklas
Förberedelser
Svackan vi känt under söndagens eftermiddag var som bortblåst. Vi planerade effektivt vad vi skulle visa i skolan och prövade detta i improvisationer. Sedan tidigare visste vi att Borta, Pappa är död, fungerade. Nu ville vi pröva följande:
• Klasskassan
• Välja bort, t.ex. fotbollslag
• Inte bli bemött och lyssnad till av föräldrar
• Gosedjur
• Fråga chans.
• Vara ensam på stranden med nån man tycker om.
Nya kombinationer
Efter sammanlagt fem improvisationer hade vi slagit ihop dessa sex idéer till tre sekvenser. Dels Klasskassan, där vi lagt till en gestalande del där Petra fastnar i ljus fantasi om hur allt kunde varit annorlunda. Dels en berättelse om en som blir bortvald, går hem och vill prata om det med föräldrarna. Dessa orkar inte lyssna, och flickan får sen vara på sitt rum och där pratar hon med gosedjuren. I den andra är det två kära som är ensamma på stranden och det är lite pinsamt. Sen frågar de chans.
I Bergsjön
Vi blev furstligt mottagna av barnen som minns vad vi hette och Niklas var kung Elvis efter förra gångens succé med Jailhouse Rock. En liten kille släntrade förbi och sade världsvant "Tjena Niklas", kastade en snabb och leende blick, och gick till sin plats ungefär som om vi brukade ses varje dag. Rörande.
Vi pratade lite om förra gången. Om Pappa är död. Jo, de hade tänkt på det. Att det var sorgligt. De undrade hur historien skulle fortsätta. Och så ville de höra mer Elvis. Det var viktigt.
Klasskassan
Mari, Johanna och AnnaRuna gjorde en ganska gestaltande reading av texten. Det fungerade mycket bra och barnen var med.
• Brottet i sig väckte uppseende. Hur kan man stjäla klasskassan?
• Det här att hjälpa Anci att inte bli tjuv engagerade.
• De undrade över ordet "supa".
• Mamman som låser in sig på toaletten engagerade med igenkänningsfaktor.
• Annorlunda/Någorlunda-leken gick hem. "Det var coolt när hon fastnade och sade "annorlunda".
• Sen när Petra sprang och skrek att ”Hon dör!”, det var som på riktigt.
• Vi fick också höra om sexorna i Bergsjöskolan som hade stulit femmornas godis och om hur fröken fick dem att erkänna inför klassen och lämna tillbaks godiset.
Det är häftigt att spela teater i klassrummet. Det är så nära och så verkligt.
Barnen är helt med på historien om klasskassan.
Bortvald
När vi valde fotbollslag och Johanna inte blev vald var engagemanget på topp. De var helt med när Johanna sedan försökte prata med sina föräldrar om att hon inte ville gå till skolan nästa dag. Föräldrarna lyssnar inte. Istället blir hon instängd på sitt rum.
• Att vi vuxna spelar barn i improvisationera fungerar. Ingen hade något att invända mot det.
• Huruvida de själva väljer lag på detta vis blev till en diskussion. Somliga, de som är bäst i t.ex. fotboll, tyckte att det kan vara jobbigt att behöva välja, medan andra absolut kände igen sig som de bortvalde. Fröken menade att det visst kan vara ett problem. Det är nog lite olika hur man gör, och visst tar man ibland ansvar och försöker vara juste. Men problemet finns.
• Vi talade efteråt om hur barnen flera gånger fnissade engagerat när det var jobbigt för någon på scenen. Som om det var kul istället.
• Alla var helt med i föräldrascenen.
• Gosedjuren var succé. När Johanna argt bankade på Älgen. (Kossan?) De ville se det igen. Snälla! En gång till?
• Känner ni igen er? Nej jag har inga gosedjur längre… Nja, det är nog många som har det… Igenkänningsfaktorn var stark och bestämd.
• Det kan också vara kompisar som inte lyssnar. Det är inte bara med föräldrar det är så.
• Att Mari och AnnaRuna bytte roller från klasskamrater till föräldrar till var inget problem.
• "Jag gör samma sak tillbaks. Om de vill att jag skall gå och handla låtsas jag att jag inte hör, förstår…"
Fråga chans
Niklas måste vara med också, tyckte barnen. Det var han i inledningen på badstranden. Sedan var Mari och Johanna ensamma. De fick till en väldigt fin scen. När de andra går till kiosken och de blir ensamma är det först blygt kallprat, bland annat om semester. Vi har varit i Grekland. Min lillebror försvann. Vi var på Legoland. Vad länge de är borta! Jag leker inte med Lego, men jag kan bygga ett hus, hjälpa min lillebror.
Johanna börjar sedan antyda att hon vill säga nåt. Att det är pirr i magen, att det är något viktigt. Då säger Mari plötsligt: Får jag chans på dig? Och det går ett sus genom den generade och alldeles tysta publiken. Ja, säger Johanna. Därefter blir det lite spänt igen på scenen tills Johanna säger "Skall vi bada". Sen leker de och badar.
• Barnen var helt med på denna historia också. Kände uppenbarligen igen sig.
• Men detta att det var två tjejer på scenen väckte vissa frågor hos några killar. Är hon en kille eller? Ja, kanske… Eller är de homosexuella? undrade någon. Andra brydde sig inte alls.
Berättelser
Barnen fick sedan under tio minuter skriva en berättelse, eller några rader, om något jobbigt de tycker är viktigt, och om något roligt. Dessa berättelser fick vi sedan med oss som hopvikta papper.
Dagen därpå hade Johanna skrivit in dem i datorn och det är en underbar, stark och gripande samling minihistorier med smärta, poesi och lek sida vid sida. Man kan säkert göra en barnbok av dem. Hur vi skall göra med dem får vi se. Niklas skall skriva om dem utan stavfel.
Samtal med fröken
Vi avslutade med tre Elvislåtar. Hound Dog, Tutti Frutti och Jailhouse Rock. Det var uppskattat om än inte samma oväntade succé som första gången. Därefter hade vi fint samtal med klassläraren som är en otroligt fin och engagerad person.
Hon berättade att barnen berättar saker för oss som de aldrig vågat eller orkat prata om annars. Och de skriver sina berättelser med en koncentration och engagemang hon aldrig skådat förut. Det är häftigt. Med teatern som verktyg och vår orädda vilja att gå rakt på tunga teman har vi tydligen öppnat för samtal om livsfrågor och svårigheter. För oss är det extremt meningsfullt och vi får både en ny tro på teater och kultur, och en lust att arbeta som lärare. Kanske borde Play starta en sektion som åker runt i skolor och gör workshops i klassrum på tema livskunskap!
Om olika ämnen
Vi talade vidare om olika ämnen. Fröken tycker att vår scen om att fråga chans är klockren. Flera av barnen är lite kära i varandra och kanske sitter jämte varandra. Men de gör inte så mycket mer. Det är inte så fysiskt och sex handlar det inte alls om. Hon är därför tveksam till vår idé att tala om lust och hur man kan tillfredställa sig själv i duschen. Visst. Barn gör sådant redan i dagisåldern, men att ta upp det här? Svårt. (Får kanske bli ett eget projekt.)
Hon berättar också om hur flera tjejer kan vara kära i några killar. Även ur yngre klasser. Hur de kommunicerar med SMS och MMS, och lite med chat på MSN. Mobilen är en viktig identitet.
När man skall vara ihop. Hur gör man? Ibland leker barnen komplicerade rollspel där de bygger världar och där man blir gift med någon, köper hus, skaffar barn och får ett jobb.
Hon berättar också om han som alltid är ensam på skolgården och som har sina vänner i LAN-spel på kvällarna och nätterna. Men en gång kom han efter rasten och ropade: ”Fröken, fröken! Jag har haft en bra rast!” Detta har nu hänt en gång till.
Fröken tycker att barnen i klassen reagerar så engagerat och starkt för att vi inte värjer för förbjudna känslor, eller för att svära på scenen. Det är bra att vi gör sådant de inte får göra. Även om det kan bli jobbigt att se när pappa slår mamma, inte minst för att igenkänningsfaktorn är så stor.
De vill att vi kommer tillbaks.
Vi får också lära oss tre saker om Bergsjön.
• Här är det inte OK att vara homosexuell.
• Här berättar man inte om man blir slagen hemma. Då kan man bli omhändertagen av det sociala, och familjen går i kras.
• Här finns de som menar att deras föräldrar visst slog dem ibland, men att det var för deras bästa. De älskade dem och ville att de skulle lära sig rätt. Det är en stor kulturkrock med den svenska nolltoleransen.
En otrolig dag igen.
//Niklas
Dagbok 13 september
Denna dag inleddes med samtal om Klasskassan som möjlig ramberättelse. Den är ju lite som en klassisk ungdomsdeckare, som Kitty, Fem på äventyr, eller Saltkråkan. Det är berättelser som är en mix av saga och aktion. Barnen är ofta i en vuxenvärld och löser vuxnas problem. Men de är som i sin egen fantasibubbla, de interagerar mest med varandra. Det är mordbrännare och smugglarligor, men knappast en realistisk vuxenvärld. Barnen är ofta smartare än de vuxna. Det är fartfyllt med ett mått av fantasteri och fantasi som kryddar.
Här nämns Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen".
Mer prat om bland annat kärlek
Om att ramberättelsen, Klasskassan, kan vara så lustfylld i sitt barndeckartonfall, att de tunga ämnen vi tar upp däremellan passerar.
Vi förbereder ett nytt tema för improvisationer. Det handlar om kärlek och om att fråga chans. Vi pratar om hur mycket man pratade om att kanske ringa, man smög runt huset där han bodde, eller runt fotbollsplanen och spanade. Det var mycket fantasi och ganska lite handling.
Improvisationer
1) Först gjorde vi en impro där tre tjejer peppade varandra att våga ringa och prata med killarna. Sen möts en av killarna och tjejerna på stranden och är plötsligt ensamma.
2) Vi gör den en gång till, nu med flera barn på stranden först, och sen blir de lämnade ensamma, och då blir det lite spänt och osäkert vad man skall prata om.
3) Vi gjorde därefter ett experiment med att sätta ihop Klasskassan med Borta, pappa är död historien. Allt detta kändes inspirerande och bra.
4) På eftermiddagen gjorde vi tre improviisationer på ett och samma tema men fick aldrig någon bra känsla. Temat var att Johanna skulle vara den ensamma tjejen som är trumpen och avvisande när de andra två försöker få henne att vilja vara med. Sen bryter de igenom och får möta hennes ledsenhet och ensamhet som visar sig vara outtömlig.
Men det blev ingen riktig glöd denna eftermiddag, även om det dök upp brunstiga hingstar på scenen. Vi konstaterade istället att vi för första gången hade en svacka i vår process. Det är helt naturligt och förvisso inget farligt.
I morgon skall vi möta elvaåringarna i Bergsjön igen.
//Niklas
Här nämns Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen".
Mer prat om bland annat kärlek
Om att ramberättelsen, Klasskassan, kan vara så lustfylld i sitt barndeckartonfall, att de tunga ämnen vi tar upp däremellan passerar.
Vi förbereder ett nytt tema för improvisationer. Det handlar om kärlek och om att fråga chans. Vi pratar om hur mycket man pratade om att kanske ringa, man smög runt huset där han bodde, eller runt fotbollsplanen och spanade. Det var mycket fantasi och ganska lite handling.
Improvisationer
1) Först gjorde vi en impro där tre tjejer peppade varandra att våga ringa och prata med killarna. Sen möts en av killarna och tjejerna på stranden och är plötsligt ensamma.
2) Vi gör den en gång till, nu med flera barn på stranden först, och sen blir de lämnade ensamma, och då blir det lite spänt och osäkert vad man skall prata om.
3) Vi gjorde därefter ett experiment med att sätta ihop Klasskassan med Borta, pappa är död historien. Allt detta kändes inspirerande och bra.
4) På eftermiddagen gjorde vi tre improviisationer på ett och samma tema men fick aldrig någon bra känsla. Temat var att Johanna skulle vara den ensamma tjejen som är trumpen och avvisande när de andra två försöker få henne att vilja vara med. Sen bryter de igenom och får möta hennes ledsenhet och ensamhet som visar sig vara outtömlig.
Men det blev ingen riktig glöd denna eftermiddag, även om det dök upp brunstiga hingstar på scenen. Vi konstaterade istället att vi för första gången hade en svacka i vår process. Det är helt naturligt och förvisso inget farligt.
I morgon skall vi möta elvaåringarna i Bergsjön igen.
//Niklas
Dagbok 12 september
Så var det dags för vårt sista pass tillsammans, fyra dagar på Angered inklusive ett besök i Bergsjön hos femteklassarna. Vi började med en halvdag på lördagen.
Prat
Först lite prat. Någon berättade om hur vissa barn har det jobbigt hemma och hur svårt det är för dem att ta med kompisar hem. En kompis ordnade ändå kalas, och där var det så rökigt av hennes pappas rökande att man fick duscha när man kom hem för att bli av med det värsta. Vad skämmigt det måste varit för henne.
Möte
Niklas och Samuel hade haft möte och planerat för improvisationer från den bank av teman vi samlat. Nu har vi fyra dagar att pröva dessa och få material filmat kring dem. Förhoppningsvis kan vi också snäva av och se vad som blir kärnan i vårt berättande.
Improvisationer
1) Läsning av Klasskassan. Vi hade bestämt oss för att jobba med Klasskassan, en av Niklas skisser, den där klasskassan är stulen.
2) Sedan en improvisation utifrån en läsning av klasskassan. Johanna, Niklas och Linda. Vi tog pengar från varandra, försökte byta mot cigaretter osv.
3) Johanna berättar därefter historien själv, med egna ord. Tuff uppgift.
4) Klasskassan igen med Mari, Johanna o AnnaRuna. Denna gång med egna ord.
Ramberättelse
Här börjar vi tala om att använda deckarhistorien som ram. Och om att Niklas skissade text är väldigt berättande och inte innehåller så mycket karaktär eller gestaltning.
Mer impro
5) Gosedjur. Niklas är den ledsne pojken som skall berätta för gosedjuren att han, om det inte blir bättre inom ett år, kommer att ta sitt liv. Linda, Johanna, Mari och AnnaRuna är gosedjur. En berörande historia. Samuel såg på.
6) Vi skulle sedan testa att leka med Barbiedockor på typiskt tonårsvis. Det skulle vara firmafest och Barbisarna skulle bli fulla och kanske ha sex med varandra. Det visade sig dock att två av Barbisarna var hästar, och de analkande sexaktiviteterna såg ut att bli minst sagt oortodoxa.
7) Till sist gjorde vi en första improvisation på "Fråga chans". Med en helt ointresserad kille som uppvaktas av en tjej.
Gosedjuren
Innan vi gjorde scenen med djuren presenterade Samuel dessa, de som han hade när han var liten och hade de mörka tankarna.
Den äldsta var Nalle, en tidig gåva från farbror Benny. Sen var det Humpto. Han var en giraff. Han fyllde år varje vecka. Antagligen för att Samuel själv tyckte mycket om att ordna saftkalas. Det var också katten Nisse. Nisse hade psykiska problem efter att ha tillbringat en vecka i en snödrva mitt i vintern. Han räddades av Tomas. Kaninen med många färger fanns också där.
Vi fick i läxa att ta med oss gosedjur till nästa dag.
//Niklas
Prat
Först lite prat. Någon berättade om hur vissa barn har det jobbigt hemma och hur svårt det är för dem att ta med kompisar hem. En kompis ordnade ändå kalas, och där var det så rökigt av hennes pappas rökande att man fick duscha när man kom hem för att bli av med det värsta. Vad skämmigt det måste varit för henne.
Möte
Niklas och Samuel hade haft möte och planerat för improvisationer från den bank av teman vi samlat. Nu har vi fyra dagar att pröva dessa och få material filmat kring dem. Förhoppningsvis kan vi också snäva av och se vad som blir kärnan i vårt berättande.
Improvisationer
1) Läsning av Klasskassan. Vi hade bestämt oss för att jobba med Klasskassan, en av Niklas skisser, den där klasskassan är stulen.
2) Sedan en improvisation utifrån en läsning av klasskassan. Johanna, Niklas och Linda. Vi tog pengar från varandra, försökte byta mot cigaretter osv.
3) Johanna berättar därefter historien själv, med egna ord. Tuff uppgift.
4) Klasskassan igen med Mari, Johanna o AnnaRuna. Denna gång med egna ord.
Ramberättelse
Här börjar vi tala om att använda deckarhistorien som ram. Och om att Niklas skissade text är väldigt berättande och inte innehåller så mycket karaktär eller gestaltning.
Mer impro
5) Gosedjur. Niklas är den ledsne pojken som skall berätta för gosedjuren att han, om det inte blir bättre inom ett år, kommer att ta sitt liv. Linda, Johanna, Mari och AnnaRuna är gosedjur. En berörande historia. Samuel såg på.
6) Vi skulle sedan testa att leka med Barbiedockor på typiskt tonårsvis. Det skulle vara firmafest och Barbisarna skulle bli fulla och kanske ha sex med varandra. Det visade sig dock att två av Barbisarna var hästar, och de analkande sexaktiviteterna såg ut att bli minst sagt oortodoxa.
7) Till sist gjorde vi en första improvisation på "Fråga chans". Med en helt ointresserad kille som uppvaktas av en tjej.
Gosedjuren
Innan vi gjorde scenen med djuren presenterade Samuel dessa, de som han hade när han var liten och hade de mörka tankarna.
Den äldsta var Nalle, en tidig gåva från farbror Benny. Sen var det Humpto. Han var en giraff. Han fyllde år varje vecka. Antagligen för att Samuel själv tyckte mycket om att ordna saftkalas. Det var också katten Nisse. Nisse hade psykiska problem efter att ha tillbringat en vecka i en snödrva mitt i vintern. Han räddades av Tomas. Kaninen med många färger fanns också där.
Vi fick i läxa att ta med oss gosedjur till nästa dag.
//Niklas
Dagbok 4 september
Fredag den 4 september. Efter ett samtal om gårdagens upplevelser i Bergsjön och femteklassen gjorde vi en uppvärmning. Sedan fokuserade vi på att improvisera.
Sånglösa
Sedan tog vi oss an dagens första tema, Sånglösa, Niklas saga om flickan som inte kan sjunga, som träffar en uggla, och som är ledsen för att hon gråter, för att hon är ensam, för att hon är så ledsen…
Vi talade om självgenererande deppighet, funderade på om den kanske är vanligare bland vuxna än bland barn. Vi gjorde två långa improvisationer där Sånglösa blev både opererad och lärde sig sjunga. I den tredje bestämde vi oss för att lämna Sånglösa-ramen och fokusera på en situation där någon är ledsen på ett självgenererande sätt, och två vänner försöker trösta och nå fram. Detta blev en fin improvisation om en trumpen, och egentligen mycket ledsen, flicka som bara surt säger "Ja, men…" och går undan. De andra försöker tappert, men når inte riktigt fram. Detta kom att handla om det kontraproduktiva och avvisande sätt som kan uppstå ur ledsamhet och ensamhet. Det var fint, och vi kan gå vidare och testa någon improvisation där vi mer söker utforska själva deppigheten, där vi talar mer om varför man är ledsen.
Lust
På eftermiddagen ville vi testa vad som är möjligt kring begreppet ”lust”, när man är i elvaårsåldern. Vi gjorde två improvisationer med tre tjejer som skall gå på fest, eller något sådant. De pratar killar, skojar bort det, det är fortfarande inte helt tillåtet.
I den första improvisationen kom sedan en av flickorna att prata om hur man ser ut, fungerar, "därnere". "Har ni sett efter nån gång?" frågade hon de andra. Det hade de inte. Sedan följde en lektion i hur man som kvinna med hjälp av en spegel kan lära känna sig själv. Mitt bland alla fniss, undvikande sidospår och rodnade kinder var alla trots allt mycket intresserade.
I den andra improvisationen var upplägget detsamma, men nu ville en av tjejerna berätta att hon hade "gjort det med sig själv". Det blev en rolig och fin berättelse om att upptäcka sin lust i duschen och vilja dela detta med andra. Om hur svårt det är att prata om sex och lust, hur generade vi blir, och hur viktigt det ändå är.
Här finns något som vore kul att ha med. Vi talade om att man i den åldern knappast gör något med varandra även om man känner lust. Istället är det den egna lusten man upptäcker. För många kommer det dessutom mycket senare. Vi talade om att killar oftare pratar om det, samlas kring nån porrgrej, kanske går ut i skogen tillsammans. Detta sker inte bland tjejer. Men det är hos killarna mer av rit, hets och form, än av samtal och öppenhet. Det fanns i vår grupp någon som hade erfarenheter av lekar/rollspel med självtillfredställelse i sällskap med andra killar. Men framförallt motsatsen, att det i första hand är en ensam upplevelsesfär som man inte delar.
Ja, även i vuxen ålder är ju detta med sex, och inte minst egen tillfredställelse, något man inte pratar om. Varför är detta fortfarande så laddat?
I en pjäs för elvaåringar vore det spännande om man kunde belysa normaliteten i att känna lust till erotik, inte minst vad gäller kvinnor. Samtidigt kan man givetvis krocka brutalt med realiteter där barn av kulturella eller religiösa skäl är förbjudna att bejaka lust, eller att utforska sin egen kropp. Vad det i så fall betyder om vi kommer och säger att det är bra och helt normalt att hålla på att utforska sin egen lust kan man fundera på. Vi får se.
//Niklas
Sånglösa
Sedan tog vi oss an dagens första tema, Sånglösa, Niklas saga om flickan som inte kan sjunga, som träffar en uggla, och som är ledsen för att hon gråter, för att hon är ensam, för att hon är så ledsen…
Vi talade om självgenererande deppighet, funderade på om den kanske är vanligare bland vuxna än bland barn. Vi gjorde två långa improvisationer där Sånglösa blev både opererad och lärde sig sjunga. I den tredje bestämde vi oss för att lämna Sånglösa-ramen och fokusera på en situation där någon är ledsen på ett självgenererande sätt, och två vänner försöker trösta och nå fram. Detta blev en fin improvisation om en trumpen, och egentligen mycket ledsen, flicka som bara surt säger "Ja, men…" och går undan. De andra försöker tappert, men når inte riktigt fram. Detta kom att handla om det kontraproduktiva och avvisande sätt som kan uppstå ur ledsamhet och ensamhet. Det var fint, och vi kan gå vidare och testa någon improvisation där vi mer söker utforska själva deppigheten, där vi talar mer om varför man är ledsen.
Lust
På eftermiddagen ville vi testa vad som är möjligt kring begreppet ”lust”, när man är i elvaårsåldern. Vi gjorde två improvisationer med tre tjejer som skall gå på fest, eller något sådant. De pratar killar, skojar bort det, det är fortfarande inte helt tillåtet.
I den första improvisationen kom sedan en av flickorna att prata om hur man ser ut, fungerar, "därnere". "Har ni sett efter nån gång?" frågade hon de andra. Det hade de inte. Sedan följde en lektion i hur man som kvinna med hjälp av en spegel kan lära känna sig själv. Mitt bland alla fniss, undvikande sidospår och rodnade kinder var alla trots allt mycket intresserade.
I den andra improvisationen var upplägget detsamma, men nu ville en av tjejerna berätta att hon hade "gjort det med sig själv". Det blev en rolig och fin berättelse om att upptäcka sin lust i duschen och vilja dela detta med andra. Om hur svårt det är att prata om sex och lust, hur generade vi blir, och hur viktigt det ändå är.
Här finns något som vore kul att ha med. Vi talade om att man i den åldern knappast gör något med varandra även om man känner lust. Istället är det den egna lusten man upptäcker. För många kommer det dessutom mycket senare. Vi talade om att killar oftare pratar om det, samlas kring nån porrgrej, kanske går ut i skogen tillsammans. Detta sker inte bland tjejer. Men det är hos killarna mer av rit, hets och form, än av samtal och öppenhet. Det fanns i vår grupp någon som hade erfarenheter av lekar/rollspel med självtillfredställelse i sällskap med andra killar. Men framförallt motsatsen, att det i första hand är en ensam upplevelsesfär som man inte delar.
Ja, även i vuxen ålder är ju detta med sex, och inte minst egen tillfredställelse, något man inte pratar om. Varför är detta fortfarande så laddat?
I en pjäs för elvaåringar vore det spännande om man kunde belysa normaliteten i att känna lust till erotik, inte minst vad gäller kvinnor. Samtidigt kan man givetvis krocka brutalt med realiteter där barn av kulturella eller religiösa skäl är förbjudna att bejaka lust, eller att utforska sin egen kropp. Vad det i så fall betyder om vi kommer och säger att det är bra och helt normalt att hålla på att utforska sin egen lust kan man fundera på. Vi får se.
//Niklas
Dagbok torsdag 3 september
Idag var den stora dagen när vi skulle få träffa barn och berätta om vårt projekt. Vi fick hälsa på i en femteklass i Bergsjön under mer än halva hela dagen. Vi var med på en engelska-lektion (kapitlet handlade om Elvis), och en samhällslektion om Norge. Vi fick hjälpa till att rätta texter. Vi åt kålsoppa i bamba, umgicks med lärare och barn och hade sedan en stund där vi talade med barnen om vad de hade för teatererfarenheter, och vad de tycker en ny teaterpjäs borde handla om. De fick tänka både på något svårt eller jobbigt ämne, och dels på något roligt.
Sedan spelade vi upp Niklas skiss Borta, om en familj där pappan omkommit i en bilolycka. Det blev otroligt starkt och fint, och fröken skulle prata med barnen efteråt. Flera av barnen hade själva erfarenheter av anhöriga som gått bort. Det kändes bra att vi vågade testa detta och att det fungerade. Barnen applåderade och tyckte det var häftigt att det var en "urpremiär" för själva texten.
Vi avslutade dagen med att Niklas tog upp temat från engelska-lektionen med Elvis Presley. Med hjälp av den medhavda gitarren spelade vi Love me tender och Jailhouse Rock. Det blev oväntat stor succé och alla dansade, klappade händerna och diggade.
Fördomar
Jag skall villigt erkänna att jag hade en viss oro för mötet med klassen i Bergsjön. Jag var rädd att det skulle vara stökigt, svårt att kommunicera, svårt att skapa intresse för teater, svårt att prata svenska. Men med en hängiven lärare och en grupp barn med oväntat många teaterbesök i bagaget hade vi ett mycket meningsfullt möte med denna grupp barn som har en oerhört brokig och ofta ganska tuff bakgrund. Det fungerade, var meningsfullt, och vi skall träffa dem igen.
Barnen skall också få skriva två små berättelser var till oss. En om något jobbigt, en om något roligt. Vi tror vi kommer att få både idéer och språkinspiration från dessa. Vi skall också besöka dem igen om tio dagar.
Här är AnnaRunas anteckningar från mötet samtalet med barnen.
Teater som barnen sett:
• Dans - robot - slow motion
• Gallileo Gallilei - historia - fakta - 2 skådespelare gjorde flera karaktärer
• Guldlock och de tre björnarna - i bamba
• Don Quiote - balett på operan - läste boken innan
• Diggar dig - sång - kärlek - gympasalen
• Fyra kineser...
Teater som barnen själva gjort:
• Musikal med hela skolan då dom gick i åk 2
Ex på olika ämnen som barnen tycker att man ska ta upp i en pjäs:
• Barcelona
• Fotboll
• Sin egen klass, 5 B
• Hur barn behandlas hemma - att bli slagen och hur ont det gör
• Hur barn med damp behandlas i skolan
• Hur man känner sig när man blir mobbad
• En liten värld - fantasivärld - godisvärld
• "Handla om mig"
• Bilar
• Spänning - action - skräck - komedi
• Robin Hood
• Lek- och buslandet
• Historia: Medeltiden - vikingatiden - stenåldern
• Big bang
• Dinosaurier
Ex på jobbiga saker att ta upp:
• Religionskonflikt
• Demonstration mot blattar - rasism - främlingsfientlighet
• Skvaller, dåligt skvaller t.ex när något berättat en hemlighet och så förs det vidare till nån som inte ska veta om den ( många tror att tjejer skvallrar mer än killar och att skvaller är dåligt, om man pratar om någon som mår dåligt och försöker hitta på ett sätt att hjälpa den är det inte skvaller)
• Skolan - att gå upp tidigt - när man skrattar skäller läraren
• Konflikter - mellan elev och lärare, i klassen mellan elever
• Städa hemma, t.ex toaletten
• Hitler
• Om någon i familjen dör
Ex på roliga saker att ta upp:
• Gympa
• Vara hemma och sova
• Om någon i familjen får ett barn
• Godis
• Att man lever
• Rush hour 3 ( en film fattade jag det som)
• Saker man inte får säga i Angered
• Att bada
• Skämt
• Yo Mama-skämt
• Polis/brandmän
Sedan spelade vi upp Niklas skiss Borta, om en familj där pappan omkommit i en bilolycka. Det blev otroligt starkt och fint, och fröken skulle prata med barnen efteråt. Flera av barnen hade själva erfarenheter av anhöriga som gått bort. Det kändes bra att vi vågade testa detta och att det fungerade. Barnen applåderade och tyckte det var häftigt att det var en "urpremiär" för själva texten.
Vi avslutade dagen med att Niklas tog upp temat från engelska-lektionen med Elvis Presley. Med hjälp av den medhavda gitarren spelade vi Love me tender och Jailhouse Rock. Det blev oväntat stor succé och alla dansade, klappade händerna och diggade.
Fördomar
Jag skall villigt erkänna att jag hade en viss oro för mötet med klassen i Bergsjön. Jag var rädd att det skulle vara stökigt, svårt att kommunicera, svårt att skapa intresse för teater, svårt att prata svenska. Men med en hängiven lärare och en grupp barn med oväntat många teaterbesök i bagaget hade vi ett mycket meningsfullt möte med denna grupp barn som har en oerhört brokig och ofta ganska tuff bakgrund. Det fungerade, var meningsfullt, och vi skall träffa dem igen.
Barnen skall också få skriva två små berättelser var till oss. En om något jobbigt, en om något roligt. Vi tror vi kommer att få både idéer och språkinspiration från dessa. Vi skall också besöka dem igen om tio dagar.
Här är AnnaRunas anteckningar från mötet samtalet med barnen.
Teater som barnen sett:
• Dans - robot - slow motion
• Gallileo Gallilei - historia - fakta - 2 skådespelare gjorde flera karaktärer
• Guldlock och de tre björnarna - i bamba
• Don Quiote - balett på operan - läste boken innan
• Diggar dig - sång - kärlek - gympasalen
• Fyra kineser...
Teater som barnen själva gjort:
• Musikal med hela skolan då dom gick i åk 2
Ex på olika ämnen som barnen tycker att man ska ta upp i en pjäs:
• Barcelona
• Fotboll
• Sin egen klass, 5 B
• Hur barn behandlas hemma - att bli slagen och hur ont det gör
• Hur barn med damp behandlas i skolan
• Hur man känner sig när man blir mobbad
• En liten värld - fantasivärld - godisvärld
• "Handla om mig"
• Bilar
• Spänning - action - skräck - komedi
• Robin Hood
• Lek- och buslandet
• Historia: Medeltiden - vikingatiden - stenåldern
• Big bang
• Dinosaurier
Ex på jobbiga saker att ta upp:
• Religionskonflikt
• Demonstration mot blattar - rasism - främlingsfientlighet
• Skvaller, dåligt skvaller t.ex när något berättat en hemlighet och så förs det vidare till nån som inte ska veta om den ( många tror att tjejer skvallrar mer än killar och att skvaller är dåligt, om man pratar om någon som mår dåligt och försöker hitta på ett sätt att hjälpa den är det inte skvaller)
• Skolan - att gå upp tidigt - när man skrattar skäller läraren
• Konflikter - mellan elev och lärare, i klassen mellan elever
• Städa hemma, t.ex toaletten
• Hitler
• Om någon i familjen dör
Ex på roliga saker att ta upp:
• Gympa
• Vara hemma och sova
• Om någon i familjen får ett barn
• Godis
• Att man lever
• Rush hour 3 ( en film fattade jag det som)
• Saker man inte får säga i Angered
• Att bada
• Skämt
• Yo Mama-skämt
• Polis/brandmän
Minnen Johanna
14 år
Några vänner, deras mammor och jag åkte till fjällen för skidåkning. De andra hade bra och uppdaterad utrustning, inte jag. Mina föräldrar tyckte att man kunde fylla upp pjäxorna med trippla raggsockar och extra sulor, och att 20 år gamla skidor, vars längd jag inte på långa vägar ännu kunde konkurrera med, funkade alldeles ypperligt bra. Eftersom vi åkt tillsammans många år var mina vänner och jag vana vid standarden på min utrustning, som vid det här laget, blivit en stor källa till humor. Åkningen lät jag inte påverkas ett dyft. Vi körde som vildar. Åtta galna tonåringar som verkligen njöt livet. Mest höll vi till i Fun-parken. En riktigt bra park med ordentliga hopp, serier och railräcke där jag kämpade på med mina två meter långa skidor. Att jag inte dog. Jon däremot som verkligen lever i tron att han är odödlig körde så hårt att ett besök om dan på sjukstugan blev standard.
Den fjärde dagen körde vi som vanligt i parken. På det sista hoppet stannade vi alltid och väntade in varandra. Vi satte en på vakt som kunde ge tecken när man kunde. Hoppet var så stort att det inte gick att se vad som hände på andra sidan. När det var min tur tog jag ordentligt med fart, siktade på mitten, tryckte av och flög, eller snarare flaxade, efter någon slags stabilitet i luften som skulle kunna hjälpa mig att landa på fötter. (Hade gett vad som helst för att se oss, måste varit en syn, totalt okontrollerat men med enorma lyckliga leenden och en kaskad av adrenalin ur öronen.) Hur som helst, allt gick som tänkt ända tills skidorna nådde backen. Då lät det som när en spänd stålvajer lossnar från sitt fäste och den ena skidan började vobbla. När jag kom fram till de andra upptäckte vi att hela skidans stålram hade släppt. Det såg så oerhört komiskt ut och detta var verkligen droppen. Min extremt fula och dåliga utrustning som varit ett ständigt återkommande ämne nådde sin topp och vi skrattade så tårarna sprutade och benen vek sig. Länge rullade vi runt i skrattkramper innan vi lyckades samla oss något och baxa mig till skiduthyrningen så jag kunde få nya. Och NYA fick jag. Vilken milsvid skillnad! Det var som jag svävade ner för pisterna.
Denna resan är fortfarande ett väldigt roligt samtalsämne som går lite under namnet "Elan -87" (ska uttalas på Värmländska) som Skidorna döptes till.
15 år
Lena och Per, som bodde på "gården" där jag vuxit upp på, skilde sig. Kommer ihåg att det var något konstigt med deras dotter Anna när vi gick till skolbussen på morgonen. Jag frågade om det var något som hänt men hon svarade att det inte var något eller att hon inte ville prata om det, jag minns inte vilket. Men jag minns att jag blev irriterad och nyfiken. Irriterad eftersom det var ett upprepande mönster att hon inte ville prata om sina känslor, vilket alltid gjorde att jag kände mig utestängd och nyfiken. Denna gång var det uppenbarligen något som inte riktigt stod rätt till. När vi senare kom till skolan berättade hon att Lena och Per kvällen innan hade berättat att de skulle skiljas. Jag minns att vi, ett gäng på fyra kompisar, stod inne bland de blåa skåpen i ett av högstadiets uppehållsrum och jag inser nu att jag inte riktigt minns Annas tillstånd eftersom mina ögon började tåras direkt när hon sa ordet skilsmässa. Min kropp tog över och jag var tvungen att rusa in på toaletten. Blev helt förfärad. Och jag minns känslan att jag borde stannat kvar och funnits för Anna, men att det inte gick. Sedan började dagen och jag minns inget av den. Men det var jävligt, Usch!!
16 år
17 år
Jag är obeskrivligt upp över öronen galet drömskt euforiskt obehagligt hjärtskärande pulserande bråddjupt förälskad i Johan Duregård. Hemligt...naturligtvis! Jag tyckte han var den vackraste människan jag någonsin sett. Tillvaron blev som i Hasse och Tages film "Picasso". När dottern kommer in i rummet prunkar livet av färger, när hon går blir allt grått. Det var lyckligtvis inte enbart grått när han inte fanns inom synhåll, men när jag skymtade honom kände jag verkligen min existens. Johan gick året över mig på Teaterestetprogrammet, så detta pågick mer eller mindre i två år. Jag tror aldrig vi pratade mer än "Hej" i korridoren. Jag var obehagligt blyg och det var så jobbigt. Men samtidigt så outgrundligt spännande och jag tror, såhär i efterhand att jag nog faktiskt aldrig innerst inne ville att det skulle bli något mellan oss. Det var mer spänningen i sig själv som var det igångsättande, mer än han var. Fast då önskade jag att det krampaktigt blyga bladet över hela mig skulle försvinna... Johan var jättelång och jättesmal med långt mörkt hår som svallade när han gick. Ibland kunde man skymta en gloria... och han fick böja sig när han skulle gå igenom vissa dörrar. Han hade en jätteliten ihopfällbar cykel som han alltid parkerade utanför entrén och det var tecknet på att han var i skolan. Varje gång jag såg den satte kroppen igång som värsta kärleksfabriken. Fjärilar, hjärtklappning, kallsvett, pirr i knäna, ibland fanns det inga gränser... Mitt blodomlopp måste verkligen varit på topp under den tiden, så många genomkörningar som det fick varje dag.
Han verkade vara så enastående snäll och han skrattade väldigt inbjudande med lite sned mun. Jag minns att jag ännu i den åldern inte kunde se mig själv som en som någon skulle kunna tycka om eller till och med bli kär i. Såg överhuvud taget inte mig själv som någon som skulle kunna ha en relation med någon anna, varken då eller i framtiden. Kyssarna hade jag klarat av på låg och mellanstadiet och det var väl sisådär spännande. Så det var liksom inte intressant. Lustigt det där att hela min egna kropp ropar längtan och uttrycker kärlekskänslor men ändå gick det inte att förankra i livet och verkligheten jag levde i. Jag kunde inte tro att det där spännande "vuxenlivet" kunde ha något med mig att göra.
Till slut kom studenten och han skulle sluta. I Uddevalla firas dagen efter studenten med att alla åker ut till Smögenbryggorna. Där går man fram och tillbaka, några ramlar i vattnet och blir uppdragna av räddningstjänst osv. Två av tre gånger har det varit sjukt tråkigt... Hur som helst gick vi där på bryggorna och jag längtade efter att få en sista skymt av Johan och plötsligt komm han emot mig, alldeles för full och med vitt skum i mungiporna. Då blev jag avtänd.
Ett litet PS på detta minnet:
Jag och Johan har gemensamma vänner så vi har sammanstrålat några gånger efter gymnasiet på fester och andra tillställningar. Senast träffade jag honom av en slump på Robyn-konserten på Way out West i somras. Väldigt roligt. Har nu när jag skrivit detta insett att jag nästa gång jag träffar honom ska bjuda honom på denna karamell. Han kommer blir glad!
18 år
Jag inser att om jag inte söker scenskolan så kommer jag att ångra mig när jag blir gammal. Jag puschar mig själv och andra i klassen att det bara är att göra det. Så till slut blir vi fem som åker, fast på olika dagar. När jag på kvällen innan sökningen är på Artisten för att få information och rundvandring får jag plötsligt ett sånt oerhört lugn över mig och självförtroendet skjuter i höjden och jag tänker: "Det är ingen här inne som vet om jag är bra eller dålig på teater. Alltså skulle jag kunna gå runt här och vara hur bra som helst." Jag blev förvånad själv för det funkade verkligen. Jag gick runt där så oerhört trygg i mig själv, nyfiken och öppen för intryck. Och det höll i sig nästan hela sökperioden sedan. Jag minns det som en oerhört fysisk lätthet. Kroppen kändes len på insidan.
Några vänner, deras mammor och jag åkte till fjällen för skidåkning. De andra hade bra och uppdaterad utrustning, inte jag. Mina föräldrar tyckte att man kunde fylla upp pjäxorna med trippla raggsockar och extra sulor, och att 20 år gamla skidor, vars längd jag inte på långa vägar ännu kunde konkurrera med, funkade alldeles ypperligt bra. Eftersom vi åkt tillsammans många år var mina vänner och jag vana vid standarden på min utrustning, som vid det här laget, blivit en stor källa till humor. Åkningen lät jag inte påverkas ett dyft. Vi körde som vildar. Åtta galna tonåringar som verkligen njöt livet. Mest höll vi till i Fun-parken. En riktigt bra park med ordentliga hopp, serier och railräcke där jag kämpade på med mina två meter långa skidor. Att jag inte dog. Jon däremot som verkligen lever i tron att han är odödlig körde så hårt att ett besök om dan på sjukstugan blev standard.
Den fjärde dagen körde vi som vanligt i parken. På det sista hoppet stannade vi alltid och väntade in varandra. Vi satte en på vakt som kunde ge tecken när man kunde. Hoppet var så stort att det inte gick att se vad som hände på andra sidan. När det var min tur tog jag ordentligt med fart, siktade på mitten, tryckte av och flög, eller snarare flaxade, efter någon slags stabilitet i luften som skulle kunna hjälpa mig att landa på fötter. (Hade gett vad som helst för att se oss, måste varit en syn, totalt okontrollerat men med enorma lyckliga leenden och en kaskad av adrenalin ur öronen.) Hur som helst, allt gick som tänkt ända tills skidorna nådde backen. Då lät det som när en spänd stålvajer lossnar från sitt fäste och den ena skidan började vobbla. När jag kom fram till de andra upptäckte vi att hela skidans stålram hade släppt. Det såg så oerhört komiskt ut och detta var verkligen droppen. Min extremt fula och dåliga utrustning som varit ett ständigt återkommande ämne nådde sin topp och vi skrattade så tårarna sprutade och benen vek sig. Länge rullade vi runt i skrattkramper innan vi lyckades samla oss något och baxa mig till skiduthyrningen så jag kunde få nya. Och NYA fick jag. Vilken milsvid skillnad! Det var som jag svävade ner för pisterna.
Denna resan är fortfarande ett väldigt roligt samtalsämne som går lite under namnet "Elan -87" (ska uttalas på Värmländska) som Skidorna döptes till.
15 år
Lena och Per, som bodde på "gården" där jag vuxit upp på, skilde sig. Kommer ihåg att det var något konstigt med deras dotter Anna när vi gick till skolbussen på morgonen. Jag frågade om det var något som hänt men hon svarade att det inte var något eller att hon inte ville prata om det, jag minns inte vilket. Men jag minns att jag blev irriterad och nyfiken. Irriterad eftersom det var ett upprepande mönster att hon inte ville prata om sina känslor, vilket alltid gjorde att jag kände mig utestängd och nyfiken. Denna gång var det uppenbarligen något som inte riktigt stod rätt till. När vi senare kom till skolan berättade hon att Lena och Per kvällen innan hade berättat att de skulle skiljas. Jag minns att vi, ett gäng på fyra kompisar, stod inne bland de blåa skåpen i ett av högstadiets uppehållsrum och jag inser nu att jag inte riktigt minns Annas tillstånd eftersom mina ögon började tåras direkt när hon sa ordet skilsmässa. Min kropp tog över och jag var tvungen att rusa in på toaletten. Blev helt förfärad. Och jag minns känslan att jag borde stannat kvar och funnits för Anna, men att det inte gick. Sedan började dagen och jag minns inget av den. Men det var jävligt, Usch!!
16 år
17 år
Jag är obeskrivligt upp över öronen galet drömskt euforiskt obehagligt hjärtskärande pulserande bråddjupt förälskad i Johan Duregård. Hemligt...naturligtvis! Jag tyckte han var den vackraste människan jag någonsin sett. Tillvaron blev som i Hasse och Tages film "Picasso". När dottern kommer in i rummet prunkar livet av färger, när hon går blir allt grått. Det var lyckligtvis inte enbart grått när han inte fanns inom synhåll, men när jag skymtade honom kände jag verkligen min existens. Johan gick året över mig på Teaterestetprogrammet, så detta pågick mer eller mindre i två år. Jag tror aldrig vi pratade mer än "Hej" i korridoren. Jag var obehagligt blyg och det var så jobbigt. Men samtidigt så outgrundligt spännande och jag tror, såhär i efterhand att jag nog faktiskt aldrig innerst inne ville att det skulle bli något mellan oss. Det var mer spänningen i sig själv som var det igångsättande, mer än han var. Fast då önskade jag att det krampaktigt blyga bladet över hela mig skulle försvinna... Johan var jättelång och jättesmal med långt mörkt hår som svallade när han gick. Ibland kunde man skymta en gloria... och han fick böja sig när han skulle gå igenom vissa dörrar. Han hade en jätteliten ihopfällbar cykel som han alltid parkerade utanför entrén och det var tecknet på att han var i skolan. Varje gång jag såg den satte kroppen igång som värsta kärleksfabriken. Fjärilar, hjärtklappning, kallsvett, pirr i knäna, ibland fanns det inga gränser... Mitt blodomlopp måste verkligen varit på topp under den tiden, så många genomkörningar som det fick varje dag.
Han verkade vara så enastående snäll och han skrattade väldigt inbjudande med lite sned mun. Jag minns att jag ännu i den åldern inte kunde se mig själv som en som någon skulle kunna tycka om eller till och med bli kär i. Såg överhuvud taget inte mig själv som någon som skulle kunna ha en relation med någon anna, varken då eller i framtiden. Kyssarna hade jag klarat av på låg och mellanstadiet och det var väl sisådär spännande. Så det var liksom inte intressant. Lustigt det där att hela min egna kropp ropar längtan och uttrycker kärlekskänslor men ändå gick det inte att förankra i livet och verkligheten jag levde i. Jag kunde inte tro att det där spännande "vuxenlivet" kunde ha något med mig att göra.
Till slut kom studenten och han skulle sluta. I Uddevalla firas dagen efter studenten med att alla åker ut till Smögenbryggorna. Där går man fram och tillbaka, några ramlar i vattnet och blir uppdragna av räddningstjänst osv. Två av tre gånger har det varit sjukt tråkigt... Hur som helst gick vi där på bryggorna och jag längtade efter att få en sista skymt av Johan och plötsligt komm han emot mig, alldeles för full och med vitt skum i mungiporna. Då blev jag avtänd.
Ett litet PS på detta minnet:
Jag och Johan har gemensamma vänner så vi har sammanstrålat några gånger efter gymnasiet på fester och andra tillställningar. Senast träffade jag honom av en slump på Robyn-konserten på Way out West i somras. Väldigt roligt. Har nu när jag skrivit detta insett att jag nästa gång jag träffar honom ska bjuda honom på denna karamell. Han kommer blir glad!
18 år
Jag inser att om jag inte söker scenskolan så kommer jag att ångra mig när jag blir gammal. Jag puschar mig själv och andra i klassen att det bara är att göra det. Så till slut blir vi fem som åker, fast på olika dagar. När jag på kvällen innan sökningen är på Artisten för att få information och rundvandring får jag plötsligt ett sånt oerhört lugn över mig och självförtroendet skjuter i höjden och jag tänker: "Det är ingen här inne som vet om jag är bra eller dålig på teater. Alltså skulle jag kunna gå runt här och vara hur bra som helst." Jag blev förvånad själv för det funkade verkligen. Jag gick runt där så oerhört trygg i mig själv, nyfiken och öppen för intryck. Och det höll i sig nästan hela sökperioden sedan. Jag minns det som en oerhört fysisk lätthet. Kroppen kändes len på insidan.
Minnen Mari
13 år
Högstadiet. Beslutar mig för att börja teatergymnasiet i Munkfors för en kompis börjar där det här året. Jag är fast besluten om detta under hela högstadiet. Skönt att ha bestämt sig. Känner mig lugn och säker på att jag kan göra vad jag vill.
14 år
Konfirmation. Jag ler och visar tänderna för första gången på flera år. Har haft komplex för mina sneda tänder sen mellanstadiet
15 år
Sommaren till nian fick jag mens. Jag var bland dom sista i klassen och umgänget. Kommer ihåg att min mamma suckade när jag berättade det. Jag var både lättad och hade vant mig vid att inte ha mens så jag tyckte att det kanske lika gärna kunde ha kvittat
16 år
Hånglar som bara den. Jag tyckte det var väldigt roligt att kyssas. Länge och ofta. Börjar gymnasiet på hösten och tycker att det är helt underbart. Funderar på att inte vara tjej längre.
17 år
Sommaren mellan år 1 och år 2 på gymnasiet. Blir kär i Jesper, kär på riktigt, men vågar inte säga något till honom.
18 år
Förlorar oskulden två gånger, en gång fysiskt och en gång mentalt. En av mina bättre beslut att lägga upp det på det sättet. Hade samma år första sexuella upplevelsen med en tjej.
Högstadiet. Beslutar mig för att börja teatergymnasiet i Munkfors för en kompis börjar där det här året. Jag är fast besluten om detta under hela högstadiet. Skönt att ha bestämt sig. Känner mig lugn och säker på att jag kan göra vad jag vill.
14 år
Konfirmation. Jag ler och visar tänderna för första gången på flera år. Har haft komplex för mina sneda tänder sen mellanstadiet
15 år
Sommaren till nian fick jag mens. Jag var bland dom sista i klassen och umgänget. Kommer ihåg att min mamma suckade när jag berättade det. Jag var både lättad och hade vant mig vid att inte ha mens så jag tyckte att det kanske lika gärna kunde ha kvittat
16 år
Hånglar som bara den. Jag tyckte det var väldigt roligt att kyssas. Länge och ofta. Börjar gymnasiet på hösten och tycker att det är helt underbart. Funderar på att inte vara tjej längre.
17 år
Sommaren mellan år 1 och år 2 på gymnasiet. Blir kär i Jesper, kär på riktigt, men vågar inte säga något till honom.
18 år
Förlorar oskulden två gånger, en gång fysiskt och en gång mentalt. En av mina bättre beslut att lägga upp det på det sättet. Hade samma år första sexuella upplevelsen med en tjej.
Minnen AnnaRuna
1992, 13 år
Jag börjar högstadiet. Cyklar till skolan för första gången, tidigare har skolan legat nära hemmet och i en mer känd miljö. Nu vidgas området jag rör mig i kraftigt och på ett sätt som gör mig otrygg. Jag är rädd för vilka som ska stå vid entrén på morgonen. Man kunde se från cykelparkeringen vem som var där, så promenaden från parkering till entré var antingen en lättnadens suck eller en golgata mot nya obehagligheter.
1993, 14 år
Inga specifika minnen från året, gick i 7:an börjar 8:an
1994, 15 år
Inga specifika minnen här heller, gick i 8:an börjar 9:an
1995, 16 år
Jag slutade 9:an. Hade länge haft en märklig relation med M som gjorde mig ofri. Kände ansvar för hennes välbefinnande och det resulterade i att jag ofta gjorde olika val med henne i åtanke, Istället för att tänka på vad jag själv ville göra, mådde bra av, tyckte var kul. På skolavslutningen i 9:an skulle alla "gå på stan", antagligen festa och dricka. Jag hade inget behov av det men kom överens med M om att vi skulle åka till stan tillsammans eftersom hon inte hade något eget sammanhang, eller tillträde till mina sammanhang om jag inte var med. Det slutade dock med att jag ställde in allt. Det blev plötsligt så att vi skulle åka och hämta våran efterlängtade valp Herman (även kallad Herr Brun) på avslutningsdagen och jag ville förstås följa med. Detta resulterade några veckor senare i ett samtal mellan mig och M där hon anklagade mig för att ha förstört hennes avslutningsdag som hon längtat så efter. Jag minns att jag nu för första gången i mitt liv tog till en skarp ton och talade om för henne att hon får göra vad hon vill och att jag måste få göra det jag vill, att saker och ting kan förändras även om man kommit överens om något och att det måste man kunna ta. Hon grät och jag minns att jag var ganska oberörd. Jag kände nog en viss lättnad över att jag äntligen avsagt mig ansvaret för henne. (Relationen med henne återkom i 19-års åldern då vi båda praktiserade på samma ställe. Samma scenario spelades upp. Jag hittade sammanhang och vänner och hade kul, hon tog sig inte in. Denna gång förstod jag att det inte var mitt ansvar, utan att hon hade svårigheter, men det var ändå en prövning, med mycket dåligt samvete. Relationen avslutades inte på allvar förrän jag flyttade till Göteborg 2001. Jag visste att hon tidigare flyttat till Göteborg och mejlade henne att jag också skulle flytta. Men då hade hon avslutat sitt mejlkonto och jag hade ingen kanal för att kontakta henne, så där tog det slut. Men då och då tänker jag på henne och undrar vad hon gör nu, hur hon mår och framförallt hur hon uppfattade vår relation. Minns hon mig som den skurk jag ibland kände mig som?
1996, 17 år
Min mormor Margit dog detta år. Det var en helt fruktansvärd period. Jag stannade i Alingsås efter jullovet, och fick hålla mormor i handen när hon dog. Jag var helt knäckt. Det enda jag minns av begravningen är att jag inte kunde sluta gråta att jag lyckades sjunga en sång tillsammans med min moster och att "Jesu bleibet meine Freude" spelades på orgel. (http://www.youtube.com/watch?v=z4BTvOtXKd0&feature=related)
Jag börjar gråta direkt om jag hör den idag. Ren och skär sorg är förknippad med denna melodi.
Detta år går jag ut första året på gymnasiet. Hade hamnat med mitt gäng igen, skönt. Disco på skolan inne i stan (åkte numera buss) och jag blev full för första gången. Min bror hade köpt ut mellanöl, punköl, och jag spydde redan vid busshållplatsen. Minns att jag ramlade baklänges inne i skolans café och att det var både skrämmande och roligt. Mitt gäng låg några år före mig på grund av min relation till M. Dom tog väldigt bra hand om mig i denna nya vuxnare värld, berättade om sina erfarenheter som om det var 20 år emellan oss, fasade in mig och tyckte nog att det var väldígt roligt att känna sig erfarna.
1997, 18 år
Pappa såg en notis i tidningen om en öppen audition till Jesus Christ Superstar på Värmlands Teater. Jag gick dit med en vän, sjöng häcken av dom och fick en roll i kören. Detta är mitt första egentliga möte med teatervärlden och jag börjar lära känna min egen lust och vilka sammanhang jag mår bra av att vistas i.
1998, 19 år
Repetitionerna av Jesus Christ Superstar startar antagligen hösten 1997 och premiär var våren 1998, en period där jag samtidigt går på massa studentfester. Jag tar studenten och flyger för första gången i mitt liv, ensam till London, och möter upp några ur gänget som redan är där.
Min lillebror har under sommar och höst insjuknat i anorexia. Minns hur jag vinkade av honom och mamma på Landvetter och att jag egentligen inte vill åka men visste inte vad jag annars skulle göra.. Jag brevväxlade intensivt med mamma under denna period. Åkte hem igen till jul med julklappar till alla, bl.a. en lampa till Jonathan. Den snurrade runt och lämnade skuggor av fiskar i tak och på väggar i ett behagligt sken. Hade nog väldigt dålig samvete över att jag inte varit hemma och haft koll på honom och mådde bra av att köpa en present som han skulle uppskatta.
Min intentionen var att jag skulle återvända till London efter juluppehållet men jag visste nog att jag inte skulle göra det. Jag hade inte kul i London. Det var mest en sak som skulle bockas av, och jag kände stor lättnad när jag fattade beslutet att stanna i Karlstad.
Istället tog jag kontakt med Värmlandsteatern och fick en praktikperiod där.
kram/kax
Jag börjar högstadiet. Cyklar till skolan för första gången, tidigare har skolan legat nära hemmet och i en mer känd miljö. Nu vidgas området jag rör mig i kraftigt och på ett sätt som gör mig otrygg. Jag är rädd för vilka som ska stå vid entrén på morgonen. Man kunde se från cykelparkeringen vem som var där, så promenaden från parkering till entré var antingen en lättnadens suck eller en golgata mot nya obehagligheter.
1993, 14 år
Inga specifika minnen från året, gick i 7:an börjar 8:an
1994, 15 år
Inga specifika minnen här heller, gick i 8:an börjar 9:an
1995, 16 år
Jag slutade 9:an. Hade länge haft en märklig relation med M som gjorde mig ofri. Kände ansvar för hennes välbefinnande och det resulterade i att jag ofta gjorde olika val med henne i åtanke, Istället för att tänka på vad jag själv ville göra, mådde bra av, tyckte var kul. På skolavslutningen i 9:an skulle alla "gå på stan", antagligen festa och dricka. Jag hade inget behov av det men kom överens med M om att vi skulle åka till stan tillsammans eftersom hon inte hade något eget sammanhang, eller tillträde till mina sammanhang om jag inte var med. Det slutade dock med att jag ställde in allt. Det blev plötsligt så att vi skulle åka och hämta våran efterlängtade valp Herman (även kallad Herr Brun) på avslutningsdagen och jag ville förstås följa med. Detta resulterade några veckor senare i ett samtal mellan mig och M där hon anklagade mig för att ha förstört hennes avslutningsdag som hon längtat så efter. Jag minns att jag nu för första gången i mitt liv tog till en skarp ton och talade om för henne att hon får göra vad hon vill och att jag måste få göra det jag vill, att saker och ting kan förändras även om man kommit överens om något och att det måste man kunna ta. Hon grät och jag minns att jag var ganska oberörd. Jag kände nog en viss lättnad över att jag äntligen avsagt mig ansvaret för henne. (Relationen med henne återkom i 19-års åldern då vi båda praktiserade på samma ställe. Samma scenario spelades upp. Jag hittade sammanhang och vänner och hade kul, hon tog sig inte in. Denna gång förstod jag att det inte var mitt ansvar, utan att hon hade svårigheter, men det var ändå en prövning, med mycket dåligt samvete. Relationen avslutades inte på allvar förrän jag flyttade till Göteborg 2001. Jag visste att hon tidigare flyttat till Göteborg och mejlade henne att jag också skulle flytta. Men då hade hon avslutat sitt mejlkonto och jag hade ingen kanal för att kontakta henne, så där tog det slut. Men då och då tänker jag på henne och undrar vad hon gör nu, hur hon mår och framförallt hur hon uppfattade vår relation. Minns hon mig som den skurk jag ibland kände mig som?
1996, 17 år
Min mormor Margit dog detta år. Det var en helt fruktansvärd period. Jag stannade i Alingsås efter jullovet, och fick hålla mormor i handen när hon dog. Jag var helt knäckt. Det enda jag minns av begravningen är att jag inte kunde sluta gråta att jag lyckades sjunga en sång tillsammans med min moster och att "Jesu bleibet meine Freude" spelades på orgel. (http://www.youtube.com/watch?v=z4BTvOtXKd0&feature=related)
Jag börjar gråta direkt om jag hör den idag. Ren och skär sorg är förknippad med denna melodi.
Detta år går jag ut första året på gymnasiet. Hade hamnat med mitt gäng igen, skönt. Disco på skolan inne i stan (åkte numera buss) och jag blev full för första gången. Min bror hade köpt ut mellanöl, punköl, och jag spydde redan vid busshållplatsen. Minns att jag ramlade baklänges inne i skolans café och att det var både skrämmande och roligt. Mitt gäng låg några år före mig på grund av min relation till M. Dom tog väldigt bra hand om mig i denna nya vuxnare värld, berättade om sina erfarenheter som om det var 20 år emellan oss, fasade in mig och tyckte nog att det var väldígt roligt att känna sig erfarna.
1997, 18 år
Pappa såg en notis i tidningen om en öppen audition till Jesus Christ Superstar på Värmlands Teater. Jag gick dit med en vän, sjöng häcken av dom och fick en roll i kören. Detta är mitt första egentliga möte med teatervärlden och jag börjar lära känna min egen lust och vilka sammanhang jag mår bra av att vistas i.
1998, 19 år
Repetitionerna av Jesus Christ Superstar startar antagligen hösten 1997 och premiär var våren 1998, en period där jag samtidigt går på massa studentfester. Jag tar studenten och flyger för första gången i mitt liv, ensam till London, och möter upp några ur gänget som redan är där.
Min lillebror har under sommar och höst insjuknat i anorexia. Minns hur jag vinkade av honom och mamma på Landvetter och att jag egentligen inte vill åka men visste inte vad jag annars skulle göra.. Jag brevväxlade intensivt med mamma under denna period. Åkte hem igen till jul med julklappar till alla, bl.a. en lampa till Jonathan. Den snurrade runt och lämnade skuggor av fiskar i tak och på väggar i ett behagligt sken. Hade nog väldigt dålig samvete över att jag inte varit hemma och haft koll på honom och mådde bra av att köpa en present som han skulle uppskatta.
Min intentionen var att jag skulle återvända till London efter juluppehållet men jag visste nog att jag inte skulle göra det. Jag hade inte kul i London. Det var mest en sak som skulle bockas av, och jag kände stor lättnad när jag fattade beslutet att stanna i Karlstad.
Istället tog jag kontakt med Värmlandsteatern och fick en praktikperiod där.
kram/kax
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)